Det kan tyckas ironiskt att man ibland förväntar sig hjälp utav någon utan att man själv ber om det. Som om att folk kunde läsa ens tankar. Man går där med vad man själv tror är en ledsen min, man tror att alla märker av det, det är därför man försöker dölja det. Skrattar fast att man inte egentligen skulle skratta, dra ett extra skämt så att folk tror att man är superglad.
Innerst inne vet man dock att det svider, att man gör vad som helst för att undvika de där extra stunderna ensam så att man börjar tänka i samma banor, för oftast är det samma, man föreställer sig sitt första utkast i huvudet, sedan utvecklar man det till det andra utkastet. Det tredje kommer strax efteråt, man finslipar och går tillbaka och reflekterar, "men om jag ändrar detta, blir slutresultatet ändå densamma?" Många gånger förkastar man det hela för att börja om igen, för att försöka uppnå den perfektion man drömmer om.
Man fastnar i det hela, många gånger förstör man mer än man bygger upp - bara för att man tänker för mycket, man försöker uppnå något man aldrig kommer uppnå.
Jag vet att en av mina stora problem är att jag tänker för mycket, jag beskriver, jämför, analyserar, reflekterar och alla andra ord som slutar på -rar. Innan jag säger något riktigt viktigt så har jag redan gått igenom det en miljon gånger, alla möjliga utfall och hinder, ja, de negativia i alla fall.
Jag har väl "redan" tappat den röda tråden i det här inlägget.
Hur mycket negativt jag än tänker, för att jag brukar vara säker att det kommer gå dåligt, så hoppas jag på det goda. Jag hoppas att det slutar bra, att jag blir nöjd och att de "goda" vinner - precis som i en vilken Hollywood rulle som helst. Det är alltid att hjälten får spö i början och så slår han skiten ur skurkarna, men de får alltid en att tro att hjälten nästan dör. Livet är verkligen inte så, det är sällan hjälten vinner, och självklart vill jag väl se mig som en stjärna i filmen. Vem det är spelar ingen roll, utan hur det slutar är det viktiga.
Jag funderar starkt på att ta en av de dummaste besluten i mitt liv. Det blir väl ganska snart, typ någon vecka eller nått.
Vad är det jag ska göra? Ta och säga upp kontakten med alla jag snackar med någorlunda mycket. Eller ja, egentligen så har jag sagt upp vänskapen för ett tag sen nu väntar bara att de blir helt slut. Så att jag inte kontaktar eller blir kontaktar utav någon..
Det värsta kommer fan vara att förklara det för de som är kvar, och ännu värre för henne. Hon kommer säkert tro att det är p.g.a. henne, visst en liten del, men inte stor. Fan hoppas bara hon inte tar illa upp, men i för sig så tror jag inte hon bryr sig så mycket längre.
Varför gör jag det? Jo, för jag är en idiot, punkt.
Ett av mina absolut bästa väder är åska, jag tror faktiskt jag gillar åska mer än sol. Det låter hur udda som helst, men jag brukar alltid sluta upp med vad jag än gör för att sedan kolla på åskan. Spelar ingen roll om jag snackar med någon, sitter vid datorn eller pluggar.
Det va inte så länge sedan jag var rädd för åska, okey jag ljög, det va ett par år sen. Sen har det varit lite ironiskt vad som har hänt när det åskar, typ när jag träffar någon jag inte gillar så har det åskat ett par gånger, eller när jag inte vill snacka om vissa saker så har det börjat åska. Tur eller ödet?
På något sätt fascineras jag utav det, jag blir så lugn när jag kollar på det, speciellt i samband med riktigt mycket regn. Kommer ihåg för någon vecka sen då det åskade på kvällen, mörkt och regna som fan. Så satt jag och tittade i ca. 2 timmar med värsta chilla musiken.
Lönen kom häromdan och jag slösa typ redan alla pengar. Det blev tyvärr inga diamantfälgar till min cykel *ledsen* utan mamma fick 5 papp och sen gav jag 4 papp till fattiga (brukade inte ge pengar till fattiga förr, men allteftersom har jag insett hur svårt vissa har det, jag kommer aldrig glömma synen i Turkiet och Iran. Det är sjukt att vi i Sverige klagar över att vi är fattiga fast vi alltid har ett backup system att falla tillbaka till - socialbidrag, medan i andra länder så får du svälta ... Kommer speciellt ihåg en äldre gubbe som satt där med ena benet amputerat och putsa folks skor.)
Sen så tror jag att det är bättre att ge bort pengar när man själv behöver de, än att ge pengar när man inte behöver det. Jag tror man får mer "pluspoäng" av gud i det första fallet.
Så nu har jag runt 3 tusen kvar och är rätt nöjd, vet verkligen inte vad jag ska göra med de.
Posar med mina pengar för första gången i mitt liv. :D
Den här veckan har sugit hårt! Jag har haft så mycket att tänka på att det inte är sant, så mycket jag velat skriva, både positivt och negativt, men tankarna är så många att jag inte vet vart jag ska börja. För mig själv så går det jättebra att tänka, men jag kan inte uttrycka mig.
Det suger. Det är bland det värsta jag vet, att inte veta vad man ska säga/tänka/göra...
Jag borde nog egentligen vara ledsen, men det är jag inte, eller ja, till en viss grad men verkligen inte så ledsen som jag förvänta mig innan.. (skriver om det någon gång då jag verkligen vet vad jag snackar om). På något udda sätt känner jag mig glad, fri och nöjd men endå ensam.
Det jag är ledsen över är att det alltid händer mig, jag har aldrig varit lycklig (och då är jag inte värsta lipsillen som klagar över livet, för min historia började innan jag ens föddes. Självklart har jag haft bra stunder, men de har alltid slutat dåligt.)
På något sätt så har jag gett upp, det mesta för att vara mer precis. Jag vill bara sluta glömma allt för att sedan börja ett nytt liv, men det kan jag inte här i den här staden, jag måste flytta. Det går inte just nu, ett år kvar tills jag kan göra det. Då ska jag fan visa alla.
Vaknade upp igår och skulle käka frukost så sitter mamma där och säger "Salar vill du ha kiri?", så jag blev helt förvånad och kunde inte få ut ett ord, "vadå kiri?" sa jag. "Ja, kiriost?"
Så tog hon fram förpackningen och jag började skratta som fan!
För Kir, eller Kyr betyder kuk på kurdiska, haha där fick hon verkligen mig!
