Kurdiwüüd

Medan jag lyssnade på La Coka Nostra kom min mormor in och sa:

-          Ye qia?

-          Qi?

-          La campioteraged.

-          Nezanem (pallade ej förklara vem artisten var och berätta en historia om honom).

-           Wett TA BIE KORRA, mogani kurdi?

-          Haha naa daa, inglisi.

-          Aarä wett ta bie korra, bijapi gu bochwa.

Hahah skönaste mormorn jag har med hennes klockrena kommentarer!

På svenska blir det:

-          Vem är det?

-          Vem?

-          I din dator.

-          Jag vet inte.

-          Han sa KOM HIT POJKE, är det en kurdisk sångare?

-          Haha nej mormor (egentligen förkortning på mamma men jag kallar mormor för mamma), engelsk.

-          Varför sa han KOM HIT POJKE, säg till honom ät skit.

Varje gång någon frågar varför hon inte kommer till Trollhättan där en stor del av vår släkt bor svarar hon : TIRRARE TIRRHETTAN.

Hahaha så klockren!

Mamma frågar mig hur jag kan säga ”det märks att ni har haft det bättre utan mig och att ni inte saknat mig”.

Kallhjärtad? Nej, bara ärlig.

För när man kommer tillbaka efter nästan ett år och ser chipspåsar (inte påse, utan påsAR. Tror de köpte en pall chips eller något), dyr glass, godis, dricka och baqlawe (mer känt som baklava, fast det både är fel och låter helt dåligt), exotiska frukter jag inte trott existerar och annat gott rakt framför ens ögon så blir man misstänksam. Saker som alltid låg gömda så bra att man kan tro att Usama lärde sig konsten att bli bra på kurragömma från min mamma.

Här är vattenkannan ni ska springa ifrån ifall ni får syn på den.

Det är alltid lika roligt att diskutera vilket fall som är renast. Att torka med toapapper eller duscha röven. För att inte starta ett krig så nöjer jag mig med att säga – duschar ni röven, så hoppas jag ni aldrig biter i tänderna. För det bruna under händerna är inte choklad.

Var hemma hos en duschare häromdagen och märkte en annan grej. Ifall personen i fråga har toapapper, eller jag borde kalla det sandpapper, så vet ni att det är en duschare.

För seriöst det där ”toapappret” var så grovt att det kändes som jag sandpapprade bort halva min röv. Och allt hår där emellan haha.

Har ni haft en kompis som har haft en käft som luktar rutten bajs?

Det har jag.

Vi är inte vänner längre. Och det är jag glad över.

Det roliga är att vi inte direkt var kompisar. Vi snackade inte. Eller ja, han snackade jag gjorde allt för att hålla för näsan. Klarade inte av hans avföringslukt.

Hade jag nya kläder försökte jag alltid undvika honom. Kom han nära låtsades jag vara pissenödig fast jag aldrig går på toa i skolan. För ärligt talat kunde hans lukt sitta kvar på kläderna… ja, tills man slänger de. En grön-gul fläck på din vita tshirt första dagen är aldrig kul.

Ni som haft vänner vars munnar luktar kloaksystem vet vad jag snackar om. De som ALLTID på något konstigt sätt ska hamna bredvid dig. Är det prov sitter de bredvid dig och frågar om sudd. Är det vanlig lektion frågar de om hjälp och det enda jag i början hade som försvar var att dumförklara mig själv. Frågade han 1+1 svarade jag ”minus 10”. Frågade han vem Sveriges kung var svarade jag ”Saddam”. Och det är alltid de som helt plötsligt ska berätta en hemlighet. Som om det inte räcker med att de kan utrota allt liv inom en km:s håll så ska de komma en millimeter från ditt jävla ansikte som om de ska strula och gasa ihjäl dig. Man bara fan heller att jag vill veta vad din hemlighet är.

”Vill du veta *hhhhhhhhhhhh*” och innan han avslutat ligger man på marken och har värsta epilepsianfallet. ”Nej jag vill inte veta någonting. Låt mig bara vara, snälla jag ber dig.”

Men de slutar aldrig. De förstår inte att man vill undvika de! För de ska alltid, antingen är de helt ovetandes om deras lukt eller så jävlas de med oss och jag tror det är att de vill mindfucka oss, strunta i den otrevliga atmosfären du bygger upp kring de. Snäppet högre än hur man undviker de är att gå runt med en skylt där det står ”Fuck off assface”.

Är man ute efter att våldta ska man skaffa sig en sådan kompis. Jag garanterar att tjejer faller för vad stinkyface än säger, killar för den delen, men även djur om man är ute efter sånt.

Jag klarade inte av killen. Hur mycket jag än försökte vara otrevlig mot honom så fungerade det inte (ja, jag var otrevlig och det kanske låter taskigt men i min sits skulle ni förstått). Satte jag mig längst fram i klassen kom han och satte sig bredvid mig. Satte jag mig längst bak, guess what, han satte sig bredvid mig. Ibland gick jag lite sent till skolan bara för att han ska ha hunnit sätta sig så att jag kan sätta mig någon annanstans. Hjälpte det? Hahaha det slutade bara med att han också började komma sent och till slut var det ett chicken race om vem som kom senast till lektionen.

Jag började sätta mig mellan folk för att han inte ska kunna sitta bredvid mig. Vad gjorde han? Jo han hämtade en stol och bad mig trängas ännu mer.

Haha blev helt förstörd. Deprimerad. Inget fungerade. Inget.

Tills en gång då hans mun luktade förskräckligt mycket värre än de värsta tidigare dagarna han haft. Jag är ingen biolog/medicinare, men jag kan sätta mitt liv på att bakterier inte växter i hans mun eller mage. Allt dör, skulle AIDS råka ta sig in genom munnen skulle den snabbt som fan springa ut igen. Inte ens cancer kan växa på den lukten.

Just den dagen pratade han med mig mer än vad han normalt gjorde. Jag försökte leta efter luckor i rummet där jag kunde andas in. Det fanns inga. Försökte andas in genom munnen men det gick inte det heller. Det kändes som jag hade svalt bajs. Att lägga tröjan framför näsan och andas in fungerade inte heller då mina kläder redan var nedskitna av hans bajspartiklar som flög ut ur munnen. Därför blev det sista att tänka ”andas så djupa andetag du bara kan, som om det är ditt sista andetag så slipper du uppleva lukten flera gånger om”.

Plötsligt kom jag på att jag hade tuggummi i fickan. Extra (de starka, ecapolypto eller vad de nu heter). För att inte förstöra killens självförtroende mer än nödvändigtvis tog jag först ett tuggummi och räckte sedan fram påsen till honom.

”Varsågod” sa jag.

”De är lugnt” svarade han.

”Nej ta” sa jag i panik.

”Nej tack”

”Är du säker, bara ta” sa jag igen med en skarpare röst.

”haha tack tack det är lugnt”.

”Vafan ta bara och sluta klaga, de är gratis för i helvete”.

Han trodde jag skämtade. Det gjorde jag inte. Så han tog ett tuggummi.

”Ta en till, ja får ändå de gratis” ljög jag.

Sen den dagen gick jag aldrig till skolan utan tuggummi. Aldrig.

Var och gjorde teorin idag.

Sjuk känsla som upprepade sig från då jag gjorde teorin för bil. Känslan över att dagen innan vara så självsäker att inget skulle kunna komma i min väg.

När jag kom fram till stället var jag varken nervös eller orolig. För det fanns inget som skulle ta ifrån mig mitt godkända prov. Att jag igår fick som minst 63 poäng när jag gjorde övningstester på datorn stärkte mitt självförtroende ytterligare.

En bosnisk kvinna som gjorde teorin samtidigt var så nervös att hon inte skulle kunna hålla ett glas te utan att spilla över allt och bränna händerna. Men det var inte jag.

Sen började det.

Fråga ett, två och tre kunde jag göra med ögonen stängda. ”Körkort here I come!” skrattade jag inombords.

Sen hände något som inte fick hända. Panikångesten över fråga fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton och femton. Frågor jag varken sett eller hört talats om. Började snabbt sjunga ”kugga, kugga, kuggaAaaAAaaaaaaaaaaaaaaaaaa” med en falsk röst i mitt huvud. För det fanns ingen chans på jorden att jag skulle klara det. Precis så som jag kände då jag gjorde bilteorin.

Jag började svettas. Kunde inte sitta still. Kollade runt för att lugna ner min nervositet som ledde till att mina händer skakade mer än Muhammed Alis.

Ville bara ta upp datorn, slita loss den, springa upp till översta våningen och slänga ner den allt vad jag orkar.

Sekunder kändes som timmar, minuter kändes som år. Till dess att alla 70 frågor var gjorda och jag skulle trycka på ”Avsluta prov” hann jag dö och uppstå från min aska för att känna för åldringen i min kropp. Håret blev ännu mer vitt än vad det redan var. Men till slut var jag där. Och precis som förra gången slöt jag ögonen samtidigt som jag tryckte på ”avsluta provet”-knappen.

Doom, doom, doom bankade det i mitt hjärta.

”Att kugga eller kugga, det är frågan” skrek en kurdisk Shakespear i min hjärna. En pajas om jag ska vara ärlig.

För jag klarade mig. Vet inte hur och vet inte varför. Men är det inte ödet så vettefan vad det då är! Och precis som teorin för bil klarade jag mig på första gången. 52 rätt för bil blev 56 för MC. Fett nice.

För att öva upp min engelska (då jag skäms att prata) brukar jag föreställa mig olika scenarion. Jag gjorde det när jag var yngre och jag gör fortfarande det nu.

Dåtidens George Bush var min kompis när jag satt ensam på gungor och svingade mig högt upp i skyn. Förbipasserande trodde jag var schizofren när jag talade engelska högt. (För att ni ska förstå hur det då lät skriver jag så som jag förde konversationen med ”Bush”).

-    Hellow Mr.President im wery good. Haw are you? Wery good to heer, wery glad im for you. Yes you know my name is Salar and I like to gunga wery high almost so I can flyga. Cuz its wery funny, you shod tri. No, whai not? Aha you are a stor pojke. I see, I see. Well well it is then better for me cuz I have more gungor for me self.

Och från ingenstans bytte jag samtalsämne

-    Why you america go to war. Not good cuz peple die. Pang pang dead. Tänk om it was your son ho go to war and die. You get sad. So don’t go to war my friend. Make love no war.

Det roliga är att jag fortfarande nu efter massa år kommer ihåg den konversationen, ord för ord och hur det lät.

Noo, höll jag på att skriva. Ne men NU är det inte mycket som ändrats. Jag är inte längre tolv år gammal. Mr. President har bytts ut. Även ”jag” har bytts ut. I stället för en 30 min lång konversation utan röd tråd och utan något syfte så föreställer jag mig olika konflikter. Inte konflikter som krig utan konflikter mellan människor. ”Vad händer om personen gör så eller så? Tänk om detta händer då?”

Morgonens konversation lät så här (för att ni ska känna på atmosfären och leva er in i historien så handlar det om att jag ska gå och tvätta. När jag väl kommer fram till tvättstugan har en indier/pakistanier/singales tagit en av mina tvättmaskiner. Jag är svettig, trött och less på lukten av jävlar som sover i uppehållsrummet på väg till tvättstugan. Så får jag syn på personen i fråga. Föreställ er sedan Willies röst från Simpsons, det är i alla fall hur jag föreställer mig min röst).

-    You fucking cricket playing motherfucker you got to learn that we don’t take others washing machines here in Sweden. I hope that Sverige Demokraterna wins the next election so they deport your sorry ignorant ass and that you’ll end up eating from a trashcan in your fucking miserable country! Speak up. Do you think that I’m crazy cuz’ SD will deport me to? Hah, fool I’m a Kurd! This is the only moment in life it’s good to admit that I don’t have a country. So they can’t send me back. If they want to deport me the Syrians won’t admit there are Kurds in Syria. The Iranians will say “Kurds live in Iraq”. The Iraqis won’t answer back cuz’ they have too much to think about their civil war. And the Turks will say there is no such thing as Kurds, only mountain-Turks. So fuck you! Fuck you!

Haha ne jävlas bara. Detta har inte hänt, i alla fall inte det sista stycket.

De flesta (om inte alla) har tagit studenten i Malmö.

Nästa vecka är det Trollhättans tur. Allt firande fick mig att tänka tillbaka.

Tänka på den mest udda utspringspresenten jag fick.

En kruka med blommor i.

Inte en plastkruka.

En lerkruka som ärligt talat vägde minst tio kilo.

Kommer inte ihåg vilken jävel som gav mig den, vill fortfarande veta vem det var, men så fort den sattes runt min hals kommer jag ihåg att huvudet snabbt sjönk en halvmeter ner.

Då hade jag inte starka nackmuskler. Det har jag nu. Tack vare mina feta guldhalsband som får Mr.T. att bli avundsjuk!

(Är dock mycket tacksam till krukjäveln, för ärligt talat är ett ”grattis” tillräckligt mycket.)

Om du någon gång går hem till en kurd (även alla andra mellanöstern-folk) som inte har en enda växt hemma hos sig och du får syn på en vattenkanna i toaletten, fråga inte vad vattenkannan gör där.

Är vattenkannan sedan fylld kolla då på toapappret. Är det oanvänt (ni vet när man måste få loss första biten) så få inte panik.

Det är bara att personen i fråga inte torkar röven med toapapper.

Nästa steg är att vara diskreta, för om ni så fort går ut toan och börjar skratta ”hahahaha *chalch chlach chlaaap*” kommer du få en örfil.

För de flesta verkar ”*chlach chlach chlaaap*” inte betyda något alls. Det är för att de flesta är en hemlighet. Bara säg ”*chlach chlach chlaaap*” till en kurd/mellanöstern-ppz förstår den, utan tvekan, och skäms för sig själv.

Med diskret menar jag att ni alltid ska dra denna, vad personen kommer tro är ett skämt men egentligen är det en FBI-förhörsteknik:

”Vilken hand använder du när du torkar röven?”

Svarar personen ”höger” eller ”vänster”. Kontrar ni med:

”Ha ha, jag brukar använda toapapper men vet inte hur det är med dig…” Kolla snabbt på personens ansikte efter ni sagt det, för detta är det absolut viktigaste ögonblicket. Stirra, för råkar ni blunda missar ni det.

Personens första reaktion är antingen att personens ögon dras upp till vänster kant för att ljuga, eller att personens hand åker upp till ansiktet, som för ett otränat öga kan tyckas att man ska klia sig, men egentligen är för att lukta på fingrarna, samtidigt som personen skrattar riktigt falskt.

Game over.

Händer detta måste ni ursäkta er och gå, och vad ni än gör, rör för helvete inte handen personen drog upp för att ”klia näsan” (som är samma hand man fick svaret på R eller L). Trust me, gör inte det. Inte ens om personen friar med den handen.

Man kommer alltid ihåg när man förlorade oskulden. En oftast glad tanke.

Något att klappa sig på axeln och säga ”fan vad fly jag är”.

Behöver det vara så?

Måste man vara glad?

Självklart glömmer jag inte händelsen. Aldrig.

Efter tio år skulle man kunna gå tillbaka i tiden och minnas allt, exakt allt.

Vad som hände före, efter och framförallt under tiden – det förmodligen viktigaste.

Man kommer ihåg tankarma, svettet som rusade ner och fantasin som hör hemma i filmernas värld. Oftast skäms man i efterhand över det man gjort.

Första gången blir aldrig som man förväntat sig. Inte i närheten.

Ändå måste man någon gång gå genom det. Dels för att ha upplevt känslan, men även för att förbättra sig själv och utvecklas till nästa gång. ”Fool me once shame on you, fool me twice shame on me.”

Jag kommer aldrig att glömma den varma dagen då jag blev bestulen.

Allt verkade gå min väg. Det kändes bra. För bra för att vara sant.

Igår, var dagen jag inte förlorade oskulden, utan blev bestulen på den av någon främmande.

En person i 30-årsålden.

En man.

Utan något motstånd alls tog jag emot.

I efterhand kände jag mig oerhört feg.

Skämdes över att inte ha pungkulorna att göra något.

Men vad skulle jag kunna göra? Fanns inte mycket, förutom att ta emot boten på 800 kronor av kontrollanten på bussen. Tills igår hade jag aldrig blivit bötfälld.

Anledningen var inte att jag försökte smita in, utan att jag hade glömt terminsbeviset (hade själva kortet jag stämplade in med mig).