Kurdiwüüd

Kändes som mina ögonlock var grundämne nr 300. Fast att det inte finns så vägde de som in i helvete!

Det var svårt att göra motstånd. Kändes meningslöst.

Då och då slog jag huvudet i fönsterrutan och vaknade till, för att åter igen försvinna i en egen värld.

Bussen stannade häftigt.

Var tvungen att ta tag i väskan för att den inte skulle ramla ner.

Dörrarna öppnades.

Luft kom in i den annars bastuliknande bussen. Det enda som fattades var björkris, för finnarna var redan på plats.

Solen bländade mig. Det var åtminstone vad jag trodde i det ögonblicket.

Tydligen var det en mänsklig sol.

Tänker jag efter var det två solar. Omöjligt tänker ni, möjligt säger jag.

Inte heller utstrålade den något vittaktigt ljus, nä, här reflekterades brunt.

Plötsligt kände jag mig piggast i stan.

Colgateleendet kom till lika naturligt som mina ögon skelade odiskret.

Det gick inte att slita loss blicken. Vem ville göra det liksom? Inte jag, inte pensionären bredvid mig heller.

Likadan lycka, olika tankar.

”Cadaamn! Titta eller inte titta, det är frågan.. åt helvete med Shakespeare, jag smygtittar” tänkte jag.

”Fy farao, tänk om jag fick gå bort inuti henne! Låt det stå ’killed in action’ på min gravsten, bara jag får mina 15 sekunder” dreglade pensionären lite sliskigt.

Hennes hår var det absolut snyggaste håret jag någonsin sett. En fysikalisk omöjlig färgton som passar lika bra som nyckeln till världens mest säkra bankvalv.

Håret sträckte sig 24 millimeter nedanför det vänstra skulderbladet som var en aning längre ner än det högra.

Hennes hår var så fint att om hon skulle ha varit +90, haft tandprotes, skottskador i ansiktet, ena tutten avlägsen pga. bröstcancer och den andra hängandes på axeln efter livet som partypingla, så skulle hon ändå vara snyggare än Beyoncé.

Men så var inte fallet. Perfektion var ett ord jag tidigare inte kunde använda med sådan säkerhet.

Tighta jeans som framhävde min favorit, röven.

Kärleksröd topp med sport-BH av märket Nike som syntes väldigt svagt om man kisade.

Såg henne:

torsdagen den 26:e augusti, 2010 på buss nr 6 på väg mot Bofusplatsen i Lund. Hållplatsen hon steg på var Clemenstorg och ena skosnöret kom in i bussen klockan 17:52:02, hela hon var inne i bussen 17:52:10.

Man ska aldrig stirra.

Fast att jag inte är en titty-boy så måste jag erkänna att hon hade de största jävla brösten som finns. På ett icke-sliskigt sätt.

Sport-BH:n formade till brösten till en matematisk korrekt halvsfär. Ay caramba.

Jag tror att plastikkirurgerna experimenterade på Michael Jackson för att få till hennes perfektion.

Dörrarna stängdes igen.

Hon spanade efter en ledig plats.

Man kunde höra hennes fotsteg, så tyst var det på bussen, som vanligtvis är överfull av högljuda studenter.

Hon satte sig bredvid mig. Jag kände hur mitt hjärta slog i takt till hennes karisma.

I min hjärna pågick en kamp. En kamp mellan förnuftet och lusten: ”titta inte på henne, du kommer börja stirra! Titta inte på henne, titta inte, titta int.. titta in.. titta i.. åt helvete, titta som fan!”

Hon vände sig mot mitt håll och tittade mig i ögonen ”hej, är det inte du från Trollhättan? Salar?”

Jag började svettas. Inte bra, inte bra någonstans!

Panik, panik, panik!

Örfilade mig själv ett par gånger för att checka.

”Är det sant?”

Hjärnan var överhettad. Skulle det varit någon elektronisk produkt så skulle försäkringen inte gälla.

Gnuggade ögonen lite. Fortfarande svettigt. ”Damn.”

Öppnade ögonen och såg mig omkring, ”damn, damn och damn”.

Låg i en svettig säng efter en tragisk dröm.

Kände mig, konstigt nog, lättad att det bara var en dröm.

Sen trean har jag hejat på AC Milan. Det är över tio års skrikande.

Har aldrig hållit på ett annat lag, inte ens innan trean.

Milan har alltid funnits bland mina fotbollsminnen.

Som min första djupledspass.

Mitt första vristskott.

Första gången jag blev gozad i Goza Moza (röven).

Då jag blev rädd att nicka för all framtid, pga. att jag hoppade upp i nickduell och landade på någons knä med mina privata delar. Resultatet: pissade blod i en vecka.

Första gången jag dribblade av ett helt lag och skottade ribba in. Det har faktiskt hänt, vet ärligt talat inte hur jag lyckades.

I gott och ont har jag alltid varit trogen.

Till och med de senaste åren då de relativt andra lag, sög.

Ingen medgångssupporter här inte.

Nu har det som jag fruktat hänt.

Zlatan köptes av den äckliga och äckligt snåla Berlusconi (hoppas han drabbas av otur).

Har aldrig gillat Zlatan och kommer aldrig att göra det.

Hoppas han bryter foten så att alla Zalatan förföljare, just det Zalatan, börjar grina.

Anledningen till att jag inte gillar Zlatan är enkel, han är grovt överskattad.

Hans lägstanivå är för låg jämfört med andra proffs.

Och det är skam för fotbollen att de har jämfört honom med Kaka, Messi och Ronaldo (originalet).

Är lite lockad att printa en tshirt där det står "Die Zlatan Die!"

Som kuriosa så känner jag en som bytt lag i Zlatans takt.

Först från Ajax, till Juventus, Inter sen Barcelona.

AC Milan nästa?

Häromdagen fick jag för första gången känna på ensamheten att vara här i Lund.

Det var nog på tiden, för i två veckor har jag varit likgiltig.

Det hade aldrig slagit mig.

Kanske har jag flytt från verkligenheten genom att inte acceptera det allför länge.

Har alltid varit en sann ”momas boy”, eller som hon själv kallar mig ”mammas lilla flicka” då hon aldrig fick någon dotter.

Har aldrig varit så här självständig.

Allt jag tidigare gjort kretsade runt min familj.

Det började med att jag var i skolan.

Hungrig som ett djur.

På väg hem blev jag ännu hungrigare.

Vanligtvis brukade jag alltid komma hem till underbart luktande mat som mamma lagar med massa kärlek.

Fanns ingen där.

Varken någon mat eller någon att pussa och snacka med.

Fick laga egen mat – kyckling med ris.

Tvättade sedan kläderna.

Blev värre. Förr brukade jag alltid följa med mamma till tvättstugan (då vi bodde i lägenhet) och hjälpa till. Hade som tradition att plocka upp kläderna ur torktumlaren och krama de. En oerhörd skön känsla som fick mig att blicka tillbaka i tiden.

Jobbigt som fan. Men nödvändigt.

Att högskolan skulle öppna varenda levande själ i klassen visste jag.

Men hur pass mycket det skulle öppna oss hade jag ingen aning om.

Konstruktionsteknik. CSI-styl, skadefallsundersökning.

Det började bra med bilder på ”hur byggnaden var tänkt att se ut” och hur den såg ut efter bygget.

Katastrof. Tak, väggar, broar, torn, allt hade rasat – inte bra.

Inte så svårt att hänga med de första 5 minuterarna.

Sen kom det vi hade väntat på.

Ena formeln efter den andra.

Svårighetsgraden steg chockartat från bilder till huvudvärksformler.

Detta var en av de lätta formlerna. Tyvärr hittar jag inte en av de svårare.

Det var i alla fall en formel som innehöll alla jävla bokstäver i alfabetet och varje bokstav stod för något. Sedan kunde man förenkla det, eftersom man alltid ska eftersträva att förenkla vardagen.

Förenklingen var en hel A4 sida med andra formler, som man måste kunna utantill för varje byggmaterial.

Om inte det var nog så sa professorn ”jag antar att ni redan känner till de här formlerna, ingen big deal, det här är den lätta delen” angående A4 formlerna. "Matten är simpel i den här kursen."

Hjärtat började hoppa, skrika och bitas.

”Jag kommer misslyckas, mamma kommer döda mig, aldrig i hela livet ett jag kommer klara ett enda prov, bäst jag hoppar av innan jag skämmer ut mig, bäst att jag flyr landet för jag har ingen aning hur jag ska betala tillbaka studieskulden på 400 tusen” tankar popade genast upp.

Alla satt knäpptysta i föreläsningssalen.

Det var verkligen en stund av ”alla lyssna jättenoga och tar till sig teorin, fast det egentligen handlade om att man inte ville verka dum och därför höll tyst.”

1,5 timmars  lidande senare visade det sig att lektionen var fejk.

Snacka om att vi var glada då vi fick höra att vi läser kursen om 1,5 år..

Vår första lektion idag var Ingenjörsfärdigheter – en kurs som banar väg för kommande studier.

Ena av professorerna som undervisar oss i ämnet har jobbat i 20 år på väg och vatten.

Märktes direkt att han var otroligt smart.

Han använde sig utav så svårförståeliga ord att om SAOL skulle kunna säga något så skulle den säga ”damn, tagga ner med orden!”
Han borde även bli professor i kroppsspråk, då han gestikulera lika mycket som munnen rörde på sig, i detta fall något positivt.

Dock kvarstår en grej. Varje gång han öppna munnen så började jag flina för mig själv.

Det var verkligen svårt att hålla mig för att gapskratta. Något som skulle vara otroligt pinsamt inför alla nya personer.

Då och då drar han på vokalerna så ett ”skoja” blir till ”skoojaa”.

Varje gång han gjorde det målade jag upp Shan Atci i mitt huvud.

Glömde jag att nämna att han är iranier? Nu vet ni det.

Idag har jag provat på att vara en kines för en dag.

Nej, jag såga inte av mina ben,

utan jag gick runt och tog bilder på allt möjligt.

Först en bild på hur jag tar mig runt i området.

För att åka till andra länder behövs bara ett ID kort. Men för att åka runt i Skåne behövs en resväska med massa skitkort. Här har de tagit ”tag 3 betala för 1” och ”ju mer desto bättre” på största allvar.

Händer det att man saknar en grej så kan man inte åka… Kontrollen är lika hög som på amerikanska flygplatser.

Någon instution, har jag för mig, som gör en nummer ett.

Passar på att ljuga grovt.

Här förvarar jag mina kalsonger (fast att det är baksidan på instutionen).

När jag ändå är igång.

Här har jag mina strumpor.

Ne, det är något för studenterna, typ där spex och sånt hålls (?).

Och den efterlängtade skolan.

Bra att veta så innebar vägen till att hitta skolan: skoskav, huvudvärk, svett, ilska, svett, fått känna mig som Magellan och upptäcka varenda lilla hörn av Lund, svett igen, frustration, blivit riktigt känd då jag frågat varenda jävel från kineser till bebisar, skrattat åt hur dåligt lokalsinne jag har och svett för sista gången.

Men tydligen så är detta bara en av byggnaderna jag kommer plugga i, bara...

Snacka om att mina klasskamrater kommer anmäla mig för förföljelse.

Sist har vi någon random grej utanför skolan.

Kinesen inom mig tog kortet utan någon eftertanke.

Gick förbi en park där jag hörde massa skrik.
Tittade lite närmare och såg att det var massa FI-kärringar, med kärringar så inkluderar jag även yngre feministfanatiker.

Mitt i parken, var minst ett 30tal samlade och skrek ”NEJ!” tre gånger i rad, följt av en knuffrörelse. *KABAM*

Snacka om idioter, ofta att de förväntar sig att deras skydd-mot-väldtäktsmän-övning verkligen fungerar.

Vilken våldtäktsman, som planerat att våldta den snyggaste bruden med de minimalaste kläderna då hon är grovt full för att han vill hämnas alla tidigare snyggingar som nekat honom, blir skrämd av tre ”NEJ”? Skulle jag varit en våldtäktsman skulle jag i stället ondskefullt skratta åt deras patetiska försök att få mig att avstå våldtäkten.

En knuff? Seriöst. Killar blir glada när en tjej knuffas (fast detta gäller såna man är vän med, men sak samma, typ).

Sist jag kollade vad ordet ”våldtäkt” innebar var det i något i stil med: att med våld som hjälp ha sex med någon som inte vill.

Något man är medveten om är kriminellt. Så om inte två års fängelse (typ maxstraffet) eller polisens brutalitet avskräcker en från att avstå, ska då tre simpla ”NEJ” följt av en knuff göra saken bättre?

Träna i stället på att sparka/knäa mellan bena, det effektivaste man kan göra.

Ännu en film med tema ”tillbaka till framtiden” borde spelas in.

I stället för någon random amerikansk stad så väljer vi Lund,

och i stället för ”framtiden” så använder vi ”medeltiden”.

Gjorde för första gången en sightseeingtur i Lund för att hitta universitetet.

Fy fan vad gammal staden är. Märkligt att byggnaderna fortfarande står kvar.

Det låg tom. ett slott mitt i staden, Akademiska Föreningen tror jag det hette.

En domkyrka från stenåldern och vägar byggda innan istiden.

Skulle ta mig från centralen till universitet, en färd på två hållplatser.

Steg på rätt buss, men åt fel håll. Typiskt!

Steg av ute i ingenstans.

Fanns inga hus, ingenting!

Kollade på tidtabellen som lundborna säkert har krypterat. I 30 min stod jag och klura på när nästa buss skulle komma. När jag hittade nyckeln till den krypterade tidtabellen önskade jag att jag aldrig skulle ha löst den. Två timmar senare skulle bussen komma.

Saken blev inte roligare då det inte fanns någonstans att sitta.

Från ingenstans hittade jag en hungrig taxichaufför som jag liftade med.

Hatar att betala för taxi, inte för att jag känner mig obekväm eller att jag är rädd för att bli våldtagen. Utan för att jag inte skiter pengar. Speciellt nu när jag är student.

En tur som normalt kostar 300 blev för 150 kr.

Tydligen kände chauffören min farsa, hur höga är oddsen, och vi började snacka om allt mellan himmel och jord. Trevlig snubbe, men saldot var inte lika trevligt.

Väl tillbaka i Lund satte jag genast igång det mystiska sökandet efter universitetet.

Jag frågade så många personer att jag till slut blev känd.

”Idioten i grå t-shirt med Team Sportia påse” viskade alla när jag gick förbi.

I två timmar gick jag runt i cirklar.

Från ena kanten till andra kanten finkammade jag staden utan några resultat.

Sicksackade, gjorde diagonaler, kvadrater och andra geometriska figurer.

Hur jag än gjorde kom jag alltid tillbaka till ”slottet”.

Tom. GPS:en på mobilen skrattade åt mig samtidigt som den gav mig ett meddelande ”du är körd ha ha!”

Ärligt talat, mitt lokalsinne är lika med 0!

Förstår inte hur jag kom hem, i för sig var det typ åtta timmar senare, men ändå.

Har aldrig i mitt liv promenerat så långt, aldrig.

Om inte det är tillräckligt så fastar jag.

Ville bara ramla ihop och dö.

Imorgon gör jag ett nytt försök för att hitta den där jävla skolan.

Om jag inte gör det så önskar jag att hela Lund brinner.

Förresten har de världens knasigaste system, man åker till lund med Pågatåg 4 och kommer hem med 1 eller 3.

Att bo här långt nere känns som att bo utomlands.

För det första är vädret underbart fint,

med undantag för igår då hela Trollhättan öga det.

Både varmare och soligare.

När det gäller språket brukar jag ibland prata så snabbt att jag tappar kontrollen över min tunga.

Resultatet blir typ ”jagsaknardigsågrovthäriDanmark brlblr lala shushu” där de sista beatboxeffekterna är ett sätt för mig att rewinda och köra allt en gång till, på rätt sätt.

När jag igår gick ut för att utforska Malmö så blev jag chockad.

Alla här snackar som om de svalt en jävla Formela 1 bil.

”Ta det lugnt” existerar inte.

En mening på tio ord så kanske man uppfattar tre-fyra, och det handlar inte om deras dialekt utan man kan tro att alla här har Bolt som efternamn.

Förra årets Ramadan innebar inte bara hunger,

utan även lögner.

”Jag ska fasta alla dagar utan problem. Det handlar bara om beslutsamhet och viljan att göra något gott” sa D.

Alla vi blev övertygade.

Lunchdags.

Vår klass och D:s klass slutade samtidigt.

Vi väntade på D. medan han skulle på toa.

Det tog ovanligt lång tid.

Tom. för en nummer 1,5 (speedskita).

Närmade oss dörren och hörde hur det prasslade inifrån.

Konstigt.

D. hade inga prasselbyxor på sig, det var inne på -90talet. Och så efter är inte ens D.

Vi fattade fortfarande inte vad som hördes.

Dörren låstes upp och D. kom ut.

Det första jag ser är att något gult sticker ut ur papperskorgen.

Misstänksamt gult.

Gult på ett gott sätt.

Kexchoklad gult.

D. hade gottat i sig Kexchoklad i smyg trots sina föreläsningar om hur bra det är att fasta.

Hycklare på hög nivå, eller bara en hungrig jävel?

Flytten till mitt nya liv är äntligen över.

Eller inte om man räknar hur mycket jag har att göra, men nu kan jag i alla fall inte återvända. Är strandsatt i en helt okänd plats med okända människor.

Trevligt.

Om packningen var mentalt jobbig, så var bilresan hit ner ett helvete.

Kändes helt onaturligt. Overkligt. Och alla andra ord som börjar med den negativa prefixen ”o”.

Hatar verkligen att sitta i en bil utan att själv köra.

Ännu mer avskyr jag att sitta där bak.

Och skulle aldrig, aldrig i mitt liv kunna tänka mig sitta i mitten. Får panik av att inte kunna sära på benen fritt.

Idag var undantagarnas dag. I fyra timmar satt jag i mitten.

När jag steg av bilen kändes det som om jag hade gått i ide. Ben överallt i min kropp knakade i en symfoni när jag sträckte på mig.

Anledningen till självlidandet – ville sitta närmare min kära mamma. Det underlättade inte att hon nästan grät hela vägen. Kunde bara inte se henne gråta, gjorde verkligen ont. Varje tår som rann gjorde mig ännu mer ledsen.

Så underbar mamma jag har att hon försökte dölja tårarna genom att se ut som en mygga med sina solglasögon.

Det är inte så att jag inte gillar de andra familjemedlemmarna. Verkligen inte.

Älskar båda mina päron exakt lika mycket som föräldrar, men mamma är inte bara min mamma. Hon är dessutom min bästa vän, allt jag har om världen skiter sig. Min livsförsäkring.

Hur nere jag än kände mig.

Hur ledsen jag än blev.

Hur mycket jag än grät.

Så var inget i närheten av sorgen av att ge, speciellt, mamma den sista pussen.

Tårarna rann som Niagrafallen. Ville aldrig släppa taget. Kunde inte släppa taget. Kändes som mina muskler var låsta.

Shit. Önskar att jag skulle kunna fånga den pussen och spara den i en flaska. Så att jag kan öppna den bara för att känna ”känslan” varje gång jag är extra nere.

Jag har fått riktigt, fysiskt och psykiskt, ont massa gånger.

Blod, spruckna tänder, ögonbryn och läppar, blåmärken, klämt fingrarna mellan bildörren och rullat ner för tiotals trappsteg.

Gråtit för att min morbror riskerade avslag på sin asylförfrågan, begravningar och andra tråkigheter.

Men aldrig har det gjort lika ont som idag.

Och ändå vet jag att det värsta fortfarande väntar på mig. När jag verkligen, verkligen inser att det är som det är. För fortfarande är jag borta i min lilla fantasivärld.

Igår bröt jag fastan med några vänner i en pizzeria.

In kom tre Svenssons och ställde sig i led.

Ena beställde en kebabpizza och den andra något med oxfilé. Den tredje tittade ner och skakade på huvudet när pizzabagaren frågade om han skulle ha något.

Vi satt och åt då deras pizzor kom.

De högg genast in i pizzan medan den tredje bara satt där. Inget sades.

Någonstans, kanske, då det var ¼ kvar så sa killen med kebabpizzan ”jag har käkat två peperoni och orkar inte med den sista, vill du ha den?”.

Den tredje blev glad och plockade upp peperonin som han snabbt käkade.

Det kan vara svårt för någon utanför att bedöma hunger, men den tredjes blick kunde inte säga mig något mer än ”mat”.

Vet att man inte ska dra alla över samma kam, men detta med att svenskar sällan bjuder har jag märkt av ganska ofta.

Skulle det vara samma situation, där jag skulle varit den utan pizza, skulle mina vänner till 100% sagt ”här ta en bit”. Och trots att jag skulle sagt nej tack ett par gånger skulle de insisterat på att jag åtminstone skulle smaka.

Det är faktiskt så, svenskar bjuder sällan.

Jag har ett par svenska kompisar där deras föräldrar är typ civilingenjörer eller läkare. För dom är därför ekonomiproblem ett oladdat ord.

När de köper godis är det sällan de frågar om man ska ha. Och om det nu händer är det till 70% ”du får inte ta den, den och den för det är mina favoriter”.

Vet inte hur ni ser på vänner och allt det där.

Jag gillar i alla fall tanken att man bjuder och tar emot utan några problem.

Trodde aldrig att jag skulle göra reklam som storbloggare flitigt gör. Att läsa deras bloggar är ärligt talat lika kul som att bläddra igenom Lidl reklamen.

Men jag ska gå i deras spår för en dag. Känna på kändisskapet, glamouren och förmånerna att hitta nya produkter i postlådan.

Köpte en hårklippare idag för att snagga mig.

En Phillips för 300 kr från El-Giganten. Jävligt billigt pris för en sån bra produkt.

Den är verkligen kurdsäker.

Väntar nu på att ni skickar hem massa andra kurdsäkra produkter till mig så att jag kan ljuga om hur bra och hur mycket de betyder i min vardag.

Klippte mitt hår underbart snabbt, max 10 min tog det att snagga hår och armhår.

Den var stundtals för snabb. För när jag duschade av all hår så la jag märke till att jag hade missat raka en av mina armhålor… inte bra.

Resultatet:

Jag brukar aldrig klara av att fasta.

Inte ens när Ramadan var under vintern klarade jag mig speciellt länge.

Mat är min svaga punkt.

Skulle vakna upp på morgonen för att inleda fastan.

Gick åt pip. Klockan 8 vaknade jag i stället för att gå till jobbet.

Hade svårt att bestämma mig för att fasta eller strunta i det.

Men min beslutsamhet om att för en gångs skull klara en hel Ramadan tvinga mig själv.

Spelade fotboll med barnen, blev så törstig av den starka solen att mitt spott förångades innan de lämnade min käft.

Och när det väl kom ut så var mitt spott så vitt att jag skulle kunna måla med det.

Efter en kort tupplur så stack jag iväg för att träna.

Riktigt jobbigt. Vi fick springa som åsnor. Brukar inte klara mig med mat och vatten, så utan var inledningen till min död.

På väg hem upplevde jag en mycket lustig grej.

Såg bara Big Macs, pommes och Coca-Cola flaskor vandra runt med kläder på.

Ville verkligen göra ett snabbt anfall och ta en tugga i smyg men hade tyvärr inga krafter.

Så nu väntar jag tills halv tio.

En riktig fest ska det bli.

Så många maträtter att jag kommer bli skelögd.

Skulle vakna upp för att fasta idag. Gick inte så bra.

Nu står man och försöker fasta trots att man inte käkat något.

Riktigt lyckat då jag inte brukar klara mig fast att jag äter då det är tillåtet.

Det finns två möjliga resultat.

1)      Jag svimmar.

2)      Jag avbryter fastan runt klockan tre.

Skulle faktiskt varit lite lättare om jag fått lyssna på musik eller svära för att ta ut min frustration över att jag måste skilja mig från min fru, maten.

En månad utan musik, svordomar och lögner. Undrar hur det kommer bli med bloggandet då…

En annan jobbig grej, förutom att man inte får äta från 4 på morgonen till runt 10 på kvällen, är att man får en riktigt äcklig andedräkt. Kemikaliska vapen giftig andedräkt som får både nära och kära att falla.

För att kompensera gårdagens miss så skriver jag om en som vill komma med på den här listan.

BH, tror att folk kommer jaga signaturer efter min ”shoutout”.

Problemet är att jag inte vet vad jag ska skriva om BH.

Finns inget, kommer inte ihåg personen.

En svart period i min hjärna.

Varken något kul eller något tråkigt.

Lika osynlig som Kurdistan på kartorna.

Visste inte att vi kände varandra innan jag fick ”skriv något bra om mig, jag som är bäst”.

Har verkligen försökt komma på något utan framgång.

Tyvärr…

”Intet” i rubriken ska finnas där, inget annat.

Nästa på sakna listan blir Mr.A.

En person som tar lögner och utmaningar till nya höjder.

Det var semledagen.

Han skulle tvätta händerna.

En av oss sprang snabbt till salladsbordet med hans semla, slängde ur all fyllning förutom lite grädde. Bombade med ärtor, kikärtor, lök, rödlök, tomat, massa olika äckliga röror och toppa det hela med massa cayennepeppar.

Snabbt tillbaka och dolde allt med grädden.

Vi andra låtsades om inget när A kom tillbaka.

”A, folk säger du äter snabbt, men jag tror jag krossar dig!” sa samma snubbe som förstörde hans semla.

”Komigen, ska visa dig en riktig käft.”

”Men första tuggan måste vara den absolut största du bara kan, okey?”

*Krunch* hörs det en meter bort.

Vi dog av skratt.

Till vår stora förvåning fortsatte han tugga, tugga och tugga. Låtsades som ingenting.

Därefter går han och hämtar en till semla, för att fylla den med sånt vi förstörde hans med…

Kan slå vad att den inte var god, utan att han bara ville ”förstöra oss”.

Först på denna lista blir J.
Sjukare person får man verkligen leta efter.

Så jävla oförutsebar att jag blir lika chockad varje gång.

Man kan prata om folkmord och från ingenstans:

”Shiiiiiit, grabbar vet ni vad jag såg igår? Det sjuuukaste jag sett! Två japanska brudar låg i ett badkar nakna, så från ingenstans *PAAM* ena stoppar en gaffel i den andras öga och drar ut det. Sen äter hon upp ögat och efter det har de sex. Allt är på riktigt jag svär på allt, de va sån REC på videon vilket betyder de måste vara sant. Ni skulle sett hur snygga de va, satt och runkade till det. Haha!”

Man bara ”jaha… snacka om du bytte samtalsämne jävligt bra.”

”Sen efter jag hade runkat till den videon ni vet. Eller förresten vill ni ha hemsidan eller?”

…

”Ni kan få den sen. I alla fall, efter så hade jag lite tråkigt. Kollade på Youtube så fick jag en idé. Spraya sönder med AXE på rövhålet, formade kroppen likt ett ’C’, typ som man ska suga av sig själv, sen tog en tändare och prutta samtidigt som jag tände. Jag svär riktig eldkastare, skulle kunna använda det som vapen fan!”

”Salar är du verkligen pedofil?”

Förstod inte.

”Helt allvar, pillade du dig där nere medan du titta på småbarn?”

Började flina. Hon trodde att jag körde en 5-0:a.

Om ni inte har förstått så kretsar mina inlägg runt tre punkter.

Lögner.
Överdrifter.

Och sanningar.

Många gånger är det sanningen som verkar vara en lögn.

T.ex. förra inlägget med bilderna.

Allt är sant. Jag pillade på mig själv.

Men till skillnad från vad många tror – att jag runkade, så hade jag armbågarna på låret.

Sedan var det självklart meningen att ni skulle få en annan uppfattning.

Jag bad mamma lära mig laga kurdisk mat.

Sånt jag älskar, inte kryddfattig svensk mat.

Måste det om jag inte vill svälta till döds i Lund.

Hon gav mig direktioner hur man gjorde.

Lyssnade noga.

Två timmar senare gick jag upp för att laga maten.

(Jag sover på golvet, med armen som kudde bara för att jag inte ”orkar” mig upp på sängen. Så borta är jag.)

Värmde upp olja. Hackade lök. Fräste löken. In med köttfärs, bryna lite.

Lite för lite. Misstag nummer ett.

In med tomatpurén för tidigt. Misstag nummer två.

Resten av misstagen började hagla in.

När det var färdigt, rättare sagt när jag gav upp, så skrek min hjärna ”vad du än gör, ät fan inte det där. Ge det till fåglarna.”

Rös till av äcklandet.

System failure i näsan. Omstart. ”Critical state.”

Rös ännu en gång så att jag råka slå till ett glas som gick i tusen bitar.

Smaka eller inte smaka, det var frågan.

Överleva eller inte överleva, det var rädslan av svaret på frågan.

Mitt kräsna sinne ville hänga viljan att smaka så att jag skulle avskräcka mig själv från att göra framtida misstag.

Men tyvärr användes sytråd i stället för tjockt rep.

Smakade.

”Damn vad äckligt! Blä…”

Tog ännu en tugga trots att min hjärna var nära en implosion, det som normalt finns inuti skallbenet är på semester så det är visst möjligt.

”Hmm…”

Och ännu en tugga.

”Intressant… Mmm, gott!”

Smaklökarna var ur balans av all stark krydda.

Tills att jag råka tugga på lite kött som inte var täckt av pirri pirri.

Fick kväljningar.

Slängde maten i soporna och dolde min katastrofala inledning som kock i Hell’s Kitchen.

Att jag slänger mat är mycket märkligt, inte för att jag är glupsk utan för att jag fått tanken ”hur fan kan jag slänga mat medan andra kan mörda för mögliga brödsmulor” från en kusin.

Mamma kom hem för en stund sen och undrade vart all mat var.

Jag svarade aldrig.

”Har du ätit upp halvt kilo kött?”

Jag flinade.

”Jävla tjockis, gjorde du så god mat?”

Jag var tvungen att vända mig om för att inte skratta.

Nu vill hon därför att jag ska laga middag.

Om hon visste,

om hon bara visste!

Något som har fascinerat mig under en lång tid är tanken att möta sig själv i t.ex. en tävling, ett bråk där livet står på spel eller något annat.

Tänk dig att möta dig själv:

Ni tävlar med samma förutsättningar,

samma tankesätt,

samma mentalitet,

och lika hög koncentration.

Vi utesluter chansen att båda kan dö – t.ex. pistolfight.

Vad är det då som avgör vinnaren?

Tur?

Ödet?

Eller yttre påverkningar?

Tyvärr är det bara någon tankelek.

Men brukar använda liknande tankesätt när jag ska trigga mig själv att göra något. Exempelvis när jag tränar.

Du var som en polstjärna för mig,

när du var där, vägledde du mig och lyste upp min himmel,

men nu har du slocknat i en obetydlig tystnad.

Att gå runt med helskägg, talibanstyle, är bland det ofräschaste som finns.

En promille av jordens befolkning passar i helskägg.

Själv tillhör man verkligen inte dit.

Hatar att raka mig eller klippa mig.

Den enda anledningen att jag snaggar mig är för att jag aldrig kunnat fixa min frilla.

Och rakar mig bara för att kunna gå runt utan att Säpo skuggar mig.

För älskar verkligen känslan att ha skägg. Obeskrivligt skönt.

Varje gång jag sparar skägg känns det som mitt IQ ökar med 20%.

Riktigt bra kombination då jag är kurd.

Hade sparat skägg i två veckor nu. Motsvarar ett år för en svensk.

Men var verkligen tvungen att raka mig alldeles nyss då jag åker till Lund för att träffa hyresvärden.

Måste ju introducera mig som ”Karl Karlsson” och inte som någon Usama bin Bomb.

En gammal bild där jag hade fixat mig efter "how to look like al-Qaida for dummies" handboken.

Ibland är vissa händelser jävligt ironiska.

Som när en börjar böga sig lite för mycket och peta en bilnyckel i andras rövar, utanför kallingarna så klart.

Efter att ha petat i två rövar och orsakat en jävligt obehaglig känsla på offren så slutar personen.

”Haha det kommer säkert sluta med att du slickar på nyckeln haha” säger jag.

”Vi får väl se” svarar han.

10 minuter senare så ser man honom sitta helt knäpptyst i sin egen värld – med jävla nyckeln i munnen.

Dog av garv direkt när jag såg honom. Likaså alla andra.

”Ha säg mig hur de smakar, gott? Jag vet inte vad ni har för klubbor i ditt land, men här är det i alla fall inte accepterat att slicka på bajs…”

Därefter så slängde han ifrån sig nycklarna och jag tvekar på att han körde hem.

Jag har gjort något oförlåtligt.

Något jag varken kan ångra eller glömma.

Något som kommer förfölja mig i 24, inte timmar som serien med Kiefer Sutherland, utan månader.

Jag har svikit min familj,

mina vänner och

sist men inte minst mig själv.

Vet inte om mamma kommer vilja höra min röst mer.

Pappa kommer i alla fall aldrig ringa mig.

Mina bröder kommer förneka att jag lever.

Ett misstag lika grovt som att en fotbollsspelare byter från Ac Milan till Inter,

att en kurd påstår sig vara turk eller att en fanatiker gillar USA.

Ni fattar hur seriöst det är.

Har beställt ett abonnemang hos Telia.

Juste, Telia, Comviqs konkurrent.

Comviqs sista dagar kommer tas med en sorg.

Sorgen att jag har fördömt mig själv till utanförskap.

Bye bye sena sms och samtal till sexlinjer.