Igår kväll trodde min bror att han förstörde överraskningen.
Ärligt talat tänkte eller visste jag inget då. Mina tankar var på semester i drömmarnas land.
Kände mig varken visare, äldre, starkare eller mer utvilad och exalterad. Kände mig precis som jag känner mig varje dag. Glad för ingenting, lättroad av minsta grej och uppspelt som vanligt.
På mitt pass står det att jag fyller år idag. Idag den 27:e mars.
Men det stämmer inte. Idag är inte dagen då jag föddes (alltså flera år tillbaka men denna dag).
Då min familj flydde till Sverige så ändrades min födelsedag. Irans kalender och Sveriges skiljer sig, därför blir det lätt misstag.
Internet säger ni löser alla sådana problem, att man konverterar persiska kalendern till den svenska.
Problemet är att mina föräldrar inte vet när jag föddes i Iran heller.
Därför kan min egentliga ålder skilja sig från några timmar, till dagar, till månader och till och med år.
Vem vet, jag kanske är någons pappa utan att veta något om det.
Men jag är inte ledsen, har aldrig brytt mig speciellt mycket om min födelsedag. Det är överhypat, precis som alla andra dagar människor har infört för att överkonsumera helt oviktiga grejer.
Varför ska man visa sin kärlek på alla hjärtans dag när man kan visa den varje dag?
Varför ska man visa hur mycket ens mamma eller pappa betyder på respektive dag, när man kan visa det varje dag?
Ska låna hem massvis med böcker, ljudböcker och annat som slutar på –böcker. Försöka ta någon fristående kurs i högskolan om det går och om jag har tid.
För portugisiska är det vackraste språket i världen.
Om kärleken skulle transformeras till ett språk skulle det vara portugisiska, med den brasilianska dialekten.
Skulle alla svordomar vilja bli respekterade skulle de valt att vara portugiser.
Trots att min kurdiska är dålig så ska jag först lära mig portugisiska. Då fattar man hur mycket jag vill lära mig språket.
Efter en vacker dag så är det dags att städa. Varför städar man på en sådan här varm halvsommrig dag? För att Milan möter det enda soplaget från vår stad. Vi måste vinna för att ha chans till scudetton. Två-poängs försprånget måste bli fem. Därför städar, diskar, lagar mat och allt jag kan tänka mig göra. För förlorar vi, då kommer jag skita i att diska, tvätta och rengöra till minst nästa helg. Och möjligtvis kommer massa saker åka in i väggen eller nerför balkongen.
Edit: Lol, matchen är nästa lördag! Då har jag gjort allt i onödan...
Alltför ofta får andra uppfattningen att jag hatar allt och alla.
Rätt förståeligt så hemlighetsfull, ironisk och cynisk jag är.
Problemet är jag inte hatar något, eller något för det heller, utan att det finns inget jag direkt gillar.
T.ex. hatar jag inte Hitler (och nu menar jag ändå DEN Hitlern), USA, orättvisor, fattigdom,
Samtidigt gillar jag inte något av exemplen. Är likgiltig. Har varit likgiltig och kommer vara likgiltig troligtvis hela mitt liv.
Kommer ihåg att jag grät när min morbror skulle utvisas tillbaka och jag tror att det är den enda gången jag vet varför jag grät. Eller faktiskt så grät jag en annan gång då min bästa kompis pappa hade dött, en otroligt underbar människa var han (R.I.P.) men förutom det har jag inte haft någon aning varför jag gråtit. Och jag har gråtit riktigt mycket i mitt liv. För att få en bild om hur ofta jag brukar gråta så grät jag till filmen Click, I’m legend, en annan Adam Sandler film (komedi såklart), Armageddon, Armageddon (har gråtit till den tre gånger haha), Seven Pounds, Crash, Beatiful mind, Gladiator (varje gång jag ser den) med flera, med flera. Sedan har jag tom. en spellista på iTunes som jag döpt till ”Betydelsefulla” där varje låt påminner mig om en kompis/släkting/nära person som antingen dött, jag förlorat eller jag på något sätt har ett sorligt minne med. T.ex. så finns det inget som kan stoppa mig från att lyssna färdigt på när P.Diddy – i’ll miss you kommer upp då de påminner mig om mina kusiner som var med i Göteborgsbranden -98 så skulle två av de hämta ut den yngsta som de trodde fortfarande var instängd i branden, folkmassan som sprang ut slog såklart omkull de och de blev ihjältrampade. I sin tur ledde det till att hela den delen av min släkt är helt förstörd. Jag måste verkligen lyssna noga på hela låten, missar jag ett enda ord måste jag tvångsmässigt spela om den.
När det väl gäller kan jag inte gråta. Det går bara inte. När pappa åkte tillbaka till Irak då det var som värst för att vara där ifall något händer mina fastrar, farbröder och farfar så kunde jag inte känna något trots att han kunde blivit träffad av en missil när som helst.
När min mormor blev insatt i sjukhuset kände jag inte heller något.
Men av allt så har jag aldrig fått skuldkänslor som vid två fall. Ena var då min farfar dog. Aldrig har jag skämts så mycket över mig själv och aldrig har jag bara velat gömma huvudet och fly. Farfar dog och min pappa är riktigt stark, man ser sällan honom bli arg eller något sånt. Aldrig under mitt långa liv har jag sett honom gråta heller. Men den dagen satt jag i vardagsrummet och han i sovrummet. Han fick ett samtal och så hörde jag något konstigt ljud jag inte då kunde koppla. Till slut förstod jag att han grät. Han böllipade. Tårar i form av vattenfall, och det var nästan skrikgråta. Jag omfamnade honom, klappade på hans rygg men jag fick inte ut ett enda ord. Kunde inte visa känslor, inget alls. När min bror sen fick äran att göra allt jobb på minnesstunden så kände jag någon avundsjuka jag aldrig förr känt, en avundsjuka som jag delvis förstod men ändå bara slå in mitt huvud i väggen tills det börja blöda.
Det andra fallet var då jag övningskörde med pappa och han på något konstigt sätt fick ut ”Salar svara ärligt på en fråga”, ”absolut bab”, ”hatar du mig? Hatar du mig Salar?”.
Fyfan, världen snurrade miljoner varv, allt gick så snabbt. Kunde inte koncentrera mig på körningen och fortfarande har jag minnesluckor. Vet inte om jag bara hade tur att ingen gick över övergångställen eller att de stannade för att de insåg att jag körde som en idiot. Det gick inte längre att se. Det var typ som i filmer då all ljud blir förvrängt och man inte hör ett skit. Tiden gick i slowmotion. Och värst av allt var att jag inte kunde svara på hans fråga. Det gick för fan inte. Jag fick varken ut ett ”nej” eller för den delen ett jävla ”ja”. Det fick mig att skämmas så otroligt mycket att jag fick kolla på golvet varje gång jag gick förbi min pappa i en månad. Av skam. Av hat mot mig själv.
Efter de två incidenterna kom för första gången tanken upp om självmord. Tog först och brände min hand så grovt att det såg ut som jag varit med i en brandolycka bara för att jag skulle se om jag klarade smärtan. Och det gjorde jag. Beslutsamheten var för stor. Kände inte ett skit.
Men sen kan man inte begå självmord. Inte för att jag bryr mig speciellt mycket om mig själv, verkligen inte. Utan för att jag aldrig skulle kunna tänka mig få min familj att gråta. Om någon får min familj att gråta är jag redo att förstöra deras liv. Jag är aldrig uppkäftig mot äldre, är inte som dagens ungdom. Men en gång hände det att min morbror sa något till min mamma så att hon grät. Jag flippade, såg rött. Alla svagheter jag lär mig genom att lyssna och analysera folk använde jag mot honom. Han blev helt chockad att det kom från just mig, ”ängeln” i familjen. Därefter fick jag en sån örfil att jag fortfarande kan känna den nu när jag tänker efter. Efter jag bett om ursäkt så förstod min morbror varför det hände och tyckte det var starkt gjort. Och sen dess har jag alltid varit så.
Så jag hatar inte min familj, verkligen inte. Om det finns något jag gillar så är det just dem. Skulle kunna ta mitt liv för att förbättra chansen att någon av de skulle överleva en sekund om så sannolikheten är att jag lyckas är en på miljarden. Utan att tänka mig för skulle jag gjort det. Samtidigt som på något konstigt sätt så känner jag inte värst mycket. Det känns inte i hjärtat, det känns mer att jag är tom innerst inne. Som att det skulle eka om någon skulle ropa inuti mig. Har sen jag flyttat tagit allt mer avstånd från allt. Känns skönt på samma gång som jag vet att jag gör fel. Men jag vill inte att när jag dör, att någon gråter på min begravning. Speciellt inte min familj. Därför är det bästa att innan man dör så förstör man relationen med alla och flyttar till någon avlägsen plats där man dör i ensamhet. Utan tårar, utan saknad. För jag vet att jag aldrig skulle klarat av att se mina barn dö före mig, på samma sätt skulle inte min familj klarat det. Därför är det min plan, att då jag känner mig svag så adios världen. Jag vill dö i en avlägsen plats, där solen är på väg ner med det blodröda skenet samtidigt som fåglarna kvittrar sorgset. Man ska kunna höra vindens oroliga ljud och hur det får gräset att byta riktning. Sedan ska jag sitta med ryggen mot ett stort träd på toppen av en kulle samtidigt som jag tittar in i den blodröda solen sakta men säkert sjunka ner.
Trots att detta inte är den troliga avslutningen på min saga här i livet så skulle jag åtminstone velat ha regler på min begravning. Att alla måste vara klädda i färgladda färger och absolut inte svart. Sedan skulle man spela upp glad musik, sån som jag gillar (trots att jag inte ingen annan gillar det) och att de drar skämt på min begravning, typ någon komedishow. Jag skulle inte vilja att imamen eller någon för den delen varken läser ur Koranen eller säger något gott om mig. Jag försöker vara religiös men jag förtjänar inte något sånt och verkligen mår illa då någon ska berömma mig för osanningar som ”salar den snälla …”.
På samma sätt tycker folk jag är helt galen när jag slår mig själv. Brukar då och då boxa mig själv där det gör ont, peta där jag är skadad och sånt. Inte för att jag är sadist utan för att det får mig att känna mig levande. Kan annars gå runt i dagar, folk pratar med mig och jag svarar, men när jag försöker minnas vad de sagt så kommer jag inte ihåg något för att jag är en vandrande zombie.
En av de främsta skälen att jag började kampsport och det var denna anledning som fick mig att bli orädd från slag. I början gjorde varje smäll ont och jag brukade blinka innan jag såg en spark/box. Men sen började jag gilla smärtan. Det gick så långt att jag medvetet drog ner guarden för att få stryk. Haha det fick mig att tänka på då jag drog ner guarden som jag blev straffad av min tränare genom att han boxade mig på levern så att jag tappade andan, vek mig neråt samtidigt som jag i slowmotion såg en spark i full fart flyga mot min näsa. *Kabam* och jag blödde näsblod för första gången på flera år. Reality check, check!
Jag har nog aldrig gillat människor, hatar inte heller, utan är likgiltig här med. Därför kallar jag aldrig en person för kompis eller vän, eller det gör jag men det är bara för att slippa frågor och förklarningar för jag gör allt för att slippa prata om mig själv. Därför är jag så bra på lögner.
Kollar man på min mobil så har jag inte skrivit ner en endas riktiga namn, utan alla har smeknamn, dels för att jag är dålig på att komma ihåg namn och dels för att om jag skriver ett namn då blir det mer ”riktigt”. Om du kallas aids, felstavning, och det jag införde i Trollhättan (en bokstav på personen, som inte ens behöver ha något med namnet att göra. Vi började driva med varandra och nu går alla runt och säger det är ”S”, ”K”, ”B” … ).
Gillade är ärlighetens skull inte ens min ”stora kärlek” då jag inte visste vad jag ville ha mer än att jag brydde mig om själva förhållandet. Tröttnar för lätt på människor. Ena perioden kan man tro att vi är bästa kompisar så mycket vi umgås och pratar/skojar. För att ett ögonblick senare luta sig åt att jag inte står ut. Då finns bara två tankar: min vänstra hand säger åt mig att jag borde lugna ner mig och andas långsamt, strunta i allt och bara tagga ner. Samtidigt som min högra hand jävlas med mig att banka in personens huvud. Då min högra hand vinner blir plötsligt allt kaotiskt, jag får huvudvärk av att någon rör sig konstigt, tuggar tuggummi, äter, går, pratar, frågar frågor, blick och tom. de andas. Men det är fortfarande inte hat. Bara det att jag inte står ut. Så den bästa lösningen till att jag bryter mina 4-5 år utan bråk är att jag gör allt för att vara ensam. Jag har redan blivit polisanmäld tre gånger för bråk (fast då var man dum och lät impulserna kontrollera kroppen) så skulle jag aldrig utsätta mig själv för ännu ett bråk, mest för att inte behöva oroa min familj men även för att det är helt fel och omoget att bråka. Onödligt dumt.
Har aldrig litat på någon. Kommer aldrig att göra det. Fast det skulle inte vara fel att kunna göra det trots allt. Men detta skulle jag aldrig kunna snacka med en person face-to-face. Inte på långa vägar. Kan inte vara seriös med folk, och verkligen verkligen inte om jag inte litar på de. Det är därför jag oftast är barnslig och driver med allt och alla.
Shit, jag skulle nog kunna få Nobelpriset i antal ”jag” jag har använt i denna bok. Självisk, javisst! Men ibland behövs det att lätta på sitt hjärta och då är det lättare att skriva så här än att klaga ut hos någon som ska låtsas vara Dr Phil och kunna lösa ens olösliga problem. Ahh, detta var skönare än vad jag tror.
Att fördomar alltid ska vara negativt stämmer inte. Det finns många fall som får mig att skratta. Det här är ett av fallen:
En kompis och hans fru är båda svenskar.
En gång hade de varit i Hemmakväll för att hyra film och köpa godis.
På väg hem frågar frugan om hon kan få en godisbit. När jag fick höra hennes fråga trodde jag att hon bara ville vara vänlig, inget fel med det. Till skillnad från om jag skulle haft en fru så skulle hon ha sagt ”ge mig”.
Då svarar killen/min kompis ”ja men du får inte ta den, den, den och den” samtidigt som han pekade på de goda bitarna. Frugan fick därför nöja sig med allt äckligt godis han köpt bara för att kunna bjuda.
Den kurdiska högtiden Newroz knackar på dörren. I år ska den förhoppningsvis bringa värme till detta otroligt kyliga land, speciellt här nere i Malmö där det blåser in i benen.
Newroz är nyår för kurder, iranier, afghaner, pashtu m.fl. Nyårsdagen som infaller på vårdagsutjämningen för att representera allt vackert i världen.
Vi feylee-kurder följer den persiska versionen en aning och därför brukar vi ha ”haft seen” som det kallas. ”Sju S”, där man har sju ting som börjar på ”S”, bl.a. en fisk, bröd, vinäger.
Men det bästa med Newroz är inte fisken som alltid lyckas dör dagen innan.
Inte heller att det innebär att sommaren är på väg, att dagarna blir ljusare och det blir varmare.
Inte att kurder försöker tima in sexet så att man får barn runt Newroz. (Det finns två speciella perioder kurder fyller år. Det ena är 1 januari och det andra runt den här tiden. Fyller någon år den första januari så är deras födelsedag fejk, ett sätt för att göra barnen äldre / yngre för att få uppehållstillstånd. Och fyller de år runt den här perioden så vet ni vad deras föräldrar tänkte på.)
Det bästa med Newroz är inte heller den ljuvliga gemenskapen som uppstår när hela släkten är samlad.
För det bästa är att fåglarna står på balkongräcket och kvittrar så vackert att man måste ta upp falafelbollar och kasta på de för att få sova igen. Hoppas jag träffar min första fågel i år efter flera års torka!
Det händer att olika kulturer krockar. Missförstånd sker normalt.
Men interkulturella krockar är ovanligare. Om krockar mellan olika kulturer är storleken på en tonårings problem så är interkulturella krockar i storhetsordning en gigantisk seriekrock på Autobahn.
Var ute med en kurd som i flera månader tjata på att vi skulle äta i en specifik restaurang. ”Världens godaste mat” - och jag bangar självklart aldrig mat.
Vi stack till ”världens godaste restaurang”.
Redan innan vi kom fram hade hon mentalt beställt, och försökte få mig att beställa detsamma. Med alla bilder som ritades upp kunde man tro att hon var Picasso. Händer pekade både dit och hit, berättandes om vad det fanns och hur fint det var. Men jag går inte på restaurang för att det är fint. Jag går för att äta god mat, varken mer eller mindre.
När vi väl var framme beställde hon sin uttjatade risotto och vafan-det-nu-hette-för-exotisk-köttgrejsemojs. Jag kunde inte beställa det, ingredienserna såg helt läskiga ut för en otroligt kräsen person som mig.
När vi började äta kunde man lätt se äcklandet på andra sidan av bordet. Det fanns ingen chans att det var en ätbar rätt.
Det blev pinsamt tyst. Som om någon hade fisit.
Såg sedan hur hon skelade över på min maträtt som hon inte ätit mat på år.
Då kom det jag fruktade allra mest. (Det är lätt att vara eftersmart, men jag visste det innan vi stack ut.)
”Gör det något om jag smakar på din goda rätt” (ni kanske tror att jag glömde frågetecknet, men nope) för innan jag hann uppfatta vad som sades såg jag en oblyg gaffel huggandes snabbt som en kobra runt på min tallrik. *Chop* och en hel bit var borta. Jävla magi kunde man tro.
Fick plötsligt kortslutning i hjärnan.
Hon hade rört min mat! Min. Inte hennes. Utan min. Bara min.
Jag rörde aldrig hennes så varför var hon tvungen att röra min mat?
Det fanns ingenting som tydde på att hon hade rätt att röra min mat, inget alls. Av alla 100 rätter som fanns på menyn valde hon att beställa något äckligt för att sedan förstöra min. Hon hade all frihet i världen att välja precis vad hon ville utan att jag skulle ha några synpunkter alls (förutom ren vitlök). Jag skulle inte haft några problem med att beställa något nytt, men rör för fan inte min mat.
Om jag hatar att någon rör på mig så att jag alltid är på gränsen till damp oavsett vem det är som rör mig, är detta inte i närheten av hur jag inte klarar av att någon rör min mat.
Min bror får inte röra min mat. Min pappa får inte röra min mat. Inte ens min kära mamma får röra min mat.
Det handlar inte om att snålhet, utan om principer. Man rör inte någon annans mat. Inte om det så innebär någons död. Speciellt inte min.
Kan glömma att gå och äta med en kurd i fortsättningen!
House of thieves är vad jag kallar min tjocka släkt.
Vi snor aldrig något. Aldrig. Förutom när det är inom själva släkten. Då har vi gjort tjuvande lagligt.
Alla snor från alla. Små från stora, killar från tjejer, männen från fruarna och min favorit de större och starkare från de yngre och svagare. För hur kul är det inte att sno något från någon som inte kan göra något mer än att lipa tills tårarna ärrar kinden? Tro mig, skönare än vad man först kan tro.
Saker cirkulerar inom släkten som ett slutet kretslopp.
Det börjar med att någon vinner på triss och köper något grymt. Så visar de upp den häftiga saken inför alla och alla ögar sönder personen. Nästa gång man är hos personen så letar man efter det och stoppar det i fickan. Är man snäll så säger man till ”jag snor din X”. Man säger inte till för att slippa risken att bli nerskickad till Helvetet utan för att det näst roligaste är att säga till någon att de kommer förlora något utan att de kan göra något åt saken. Typ som någon precis köpt en splitterny motorcykel, ska showa och drar i frambromsen så hårt att motorcykeln lyfter och han faceplantar marken.
Så efter man har snott det eftersökta så är det ens egna tur att skryta om den nya grejen som om du lagt alla dina pengar på det. I alla fall framför alla förutom den riktiga ägaren, då gömmer man den någonstans lika djupt som Usama i afghanska grottor.
När man minst anar det kommer någon annan i släkten och snor saken och allt fortsätter tills det går sönder.
Som när min morbror köpte en parfym (gillar inte parfymer, men denna är ett undantag) så snodde min brorsa den från morbrorn. Därefter kom min mosters man och snodde den från min bror, men brorsan ger aldrig upp så han snodde tillbaka den. Min morbror kom på min bror och tog tillbaka parfymen och nu har jag den i Malmö. Vem säger att parfym är dyra grejer?
Därför tänkte jag vara smart ett tag och märka ut alla saker som möjligtvis kunde bli snodda. Slog alltid upp ett jack på allt jag hade.
Problemet var att alla börja göra detsamma för att inte avslöja sig själva…
Har haft en sjukdom ett tag. Efter en otrolig eskalerande smärta de senaste veckorna så fick jag reda på att smärtan kan vara pga. att man har cancer. Haha! Därför vågar man inte dra till läkaren för att kolla upp de (säger inte att det är cancer). Men hellre står jag ovetandes.
Det skulle inte spela någon roll vad hon säger eller gör.
Jag kommer alltid att älska henne.
Skulle hon ha kommit till mig dagen efter vi träffades sist och gått upp 100 kg, skulle jag sagt att jag älskade henne.
Skulle hon ha rakat av sig allt hår och sett ut som en kille, skulle jag fortfarande ha sagt att jag älskade henne.
Skulle hon blivit förlamad från topp till tå, skulle jag stannat vid hennes sida och sagt att jag alltid kommer att älska henne.
(Bakgrunds info: Jag föddes som Milanista och kommer dö som en trogen Milanista. Finns ytters få saker jag hatar mer än Inter. Smutsiga sidan av Milano. Laget som förorenar San Siros härliga atmosfär. Eller det finns något jag hatar mer än Inter, folk som började heja på Inter då de ”började gå bra”, med andra ord då de fick sina titlar pga. Milan och Juve straffades. Jag hatar Inter lika mycket som Greenpeace hatar storslakterier. Eller som SD hatar Halalslaktat kött.) Så skulle hon ha kommit fram till mig och sagt att hon älskar Inter så skulle jag blivit arg, slått handen i väggen ett par gånger… men när jag sedan lugnat ner mig skulle jag ha sagt. Jag älskar dig trots allt!
Till och med om hon en dag skulle komma fram till mig och säga ”Salar, jag måste berätta en sak. Men lova att du inte blir sur.” ”Vad?” kommer jag säga trots att jag vet att jag kommer bli sur. ”Jo, det är så att jag har en …. Kuk…” ”VAD?” ”Ja, jag är egentligen en kille… transa… förlåt men var rädd att jag skulle förlora dig…” Då skulle jag bli otroligt chockad. Kanske svimmat av själva tanken eller hetsätit. Men till slut skulle jag ha samlat ihop tillräckligt mod för att säga det enda rätta. Visa vad riktig kärlek är. Så jag skulle ha sagt ”Dra åt helvete din jävel.”
