Kurdiwüüd

Det finns massa sätt att göra en god yoghurtsdryck.

Man kan bl.a. blanda in Ramlösa, lite citronsaft och salt. Eller så kan man hälla i jäst/bakpulver och låta drycken bli lätt kolsyrad.

Något vi alla kan komma överens om är att man absolut inte ska hälla i socker, som de gör i vissa länder. Det bara förstör.

Men det absolut bästa sättet att göra världens godaste yoghurtdryck, förutom att köpa det i Iran, så ska man blanda in en hemlig ingrediens – Samarin. Samarin som i medicinen mot magbesvär.

Ett recept som min mamma kom på, och hur dumt det låter så måste man prova innan man snackar.

Ni kanske undrar samma sak jag gjorde då jag kom på mammas hemliga recept – när kommer man börja blanda in Alvedon? Ärligt talat vet jag inte, men skulle inte förvåna mig om det händer.

”Ingen reklam tack” har jag tejpat upp på min brevlåda.

Hjälper det? Inte alls.

Det måste vara skitungar som delar ut reklam. Skitungar som fortfarande inte lärt sig läsa. Eller är det good guys som fått nobben och vill bli bad guys. De måste starta någonstans och någonstans är i just  min brevlåda. Hur stor sannolikhet är det att just min brevlåda terroriseras av dessa små könshårs-fria ungar? Med tanke på att det bor övermycket folk i Studenthus Malmö så skulle det kanske ligga runt 1% på en bra dag.

Jag vet att det är småbarn, för har kollat in de. De kommer alltid samma tid, med samma blåa vagn. Sedan delar de ut reklam till alla, och när de kommer till mitt namn kollar de sig om. Till höger, vänster och höger ännu en gång som om de ska över ett övergångställe trots att man kan bli överkörd överallt i Rosengård. Tom. när du är ensam hemma kan någon ha byggt en ramp för att flyga in genom ditt fönster för att köra över din fot, för att sedan säga ”akta dig ditt klantarsle!” och sen så flyger han ut och dör. När småglinen sett sig om ifall någon spanar, och de märker att kusten är klar så kastar de in reklamen i min brevlåda där det står ”ingen reklam tack” med ett ondskefullt flinande och springer sedan iväg.

Fast Laserturken är passé så har jag ett försvar mot de jävlarna.

Om det inte fungerar så ska jag jaga och strypa de.

Bland de roligaste är att driva med folk som tror alltför mycket om sig själva.

Ni vet, såna som tror sig vara bäst i precis allt och att de aldrig felar. T.ex. en snubbe som svär på sin morsa att han är bättre än Xavi. Att Barcelona ville skriva över honom för a-lagsspel och att han en gång stack till frisören med en bild på Xavi och sa ”klipp mig som honom”.

Till en helt annan person nu, Mr.A. En bit galnare, en stor bit roligare att driva med.

Några minuter innan tränigen var slut så snackade vi ihop oss att kalla honom Depp.

Medan vi andra duschade så sa den första av oss att han verkligen borde söka modelljobb för att han liknade Depp. Mr.A. trodde att han jävlades.

Då kom det till min tur. ”Shieet, Mr.A. lägg håret som mittbena.” ”Varför?” svarade han. ”Ahh, shiet du liknar han… du vet han… snygga från tv. Vafan heter han nu igen? Du vet han med Angelina Jolie i den nya filmen! Han i den piratfilmen… Johnny… Depp. Juste Johnny Depp! Fan va lika ni är, seriöst!”

Därefter var det den tredje personens tur. ”Mr.A. hur sliskig jag än tycker du är, och hur mycket jag vill kapa dina fötter så måste jag bara erkänna att du liknar han bögen på tv, Johnny Depp. Är ni släkt eller?”

Dagen därpå ser vi att Mr.A. har lagt upp bilder på Ansiksboken, där han har mittbena. ”Vissa kallar mig Mr.A. men vad de inte vet är att jag är Johnny Depp:s kusin, ett par år yngre, mycket hetare” hade han skrivit.

Idag åt jag min sista riktiga pizza på ett jävla tag.
För det var ca. fem plus ett månader sen man smakade på riktig sås - kebabsås och inget annat bullshit.
Jobbigt läge är det i Malmö, då man ska äta pizza ombeds välja mellan 1)Mild 2)Stark 3)Vitlök, där ingen utav alternativen smakar gott.

Så där var vi och skulle äta.
Bagaren kom fram med tallrikarna och allt var under kontroll.
Vi äter och äter tills någon utav oss kom på att han endast äter halal, och kebaben var knappast halalslaktad.
Därför gör han det rätta och lämnar ifrån sig besticken och avstår från att äta.
Vi insisterar på att köpa en ny pizza till honom. Men nej, nej. Han blev tydligen "mätt" om man tror på snacket ur hans mun.

I och med att vi känner personen bra så vet vi hur han fungerar. Han mättas inte lätt. Verkligen inte.
Han tar definitionen av matvrak till helt nya höjder.

"Kom igen beställ en ny bara, vi betalar fan sluta tatta dig" säger vi.
"Jag är inte hungrig" svarar han.
"Lägg av..."
"Jag svär på min mamma"
"Seriöst man!"
"Jag svär på min mamma säger jag att jag inte är hungrig!"

Vi sket därför i hans bullshit och beställde en kycklingrulle.
Ingen hinner blinka fören rullen är slukad och borta, killen hade torkat munnen och druckit två läsk.
"Svär på min mamma att du inte är hungrig ha.."

Enligt svensk lag får man inte köpa sex. Däremot får man sälja.

Vart finns logiken i ett sådant system? Varför inte även göra det lagligt att sälja droger?

Visst har porrstjärnor regelbundna hälsokontroller för att inte överföra könsjukdomar. Man kan då lika gärna använda dubbla kondomer när man har sex med en prostituerad.

Därför ska man vandra runt med mobilen i handen, för amatörporrfilmer ska spelas in. Porrstjärna i all bemärkelse. Hycklarlagar.

Kriminell eller skådis?

Då jag bodde hemma var mammas största försvar mot ett sötsaksfreak som mig att gömma allt sött. Choklad, cola, kex, shoklet (kommer inte på vad det heter på svenska, men det är såna små godisar, inlindat i papper som man måste dra i båda ändarna. Invandrarversioner av Risens med smaker som man aldrig tidigare trott existerade), chips, glass och allt annat.

”Hur svårt är det att hitta glass” kanske någon lustigkurre säger. Tro mig, svårare än vad det verkar vara. Mamma gömde en gång glassen som små portioner i kycklingfilépåsen. En annan gång gjorde hon en mur av kobbe som skapade illusionen att det inte fanns något bakom iom. att hon hällde lite vatten på kobben så att de frös fast.

Choklad och mindre sötsaker kunde mamma gömma i saker från vaser till underkläder och i kastruller. Chips och liknande kunde jag ibland hitta i garaget, där reservhjulet ska sitta i bilen, bakom jordvärmeskåpen och bakom gardiner.

I början måste jag erkänna att det var riktigt svårt att förutse vart mamma kunde gömma mina skatter. Men evolution ledde till att jag började tänka som en predator, jag försökte tänka flera steg före motståndaren. Jag var Kasparov och mamma var någon amatör i schack.

Det visade sig vara simpelt, men i för sig var jag ju Kasparov. Mamma tänkte ”jag gömmer de i platser ingen någonsin får för sig att man gömmer något”. Det kunde vara saker man går förbi varje dag utan att man tänker på. När jag kom på det, blev mamma helt vansinnig varje gång jag hittade hennes gömda gods. Hon fattade inte hur jag bad mig åt. Som det inte gjorde saken bättre brukade jag alltid skrika ”mam haha jag hittade chokladen!”

Till slut tröttnade mamma på att gömma, för den delen även köpa in saker som ändå skulle hamna hos reningsverket.

När jag kom tillbaka efter sex månaders frånvaro hade även mamma evolverat. Sjukt.

Av alla ställen, av alla ställen skulle man inte tro att någon gömmer Snickers i tvättkorgen! Och skulle det inte varit för att jag blivit en duktig hemmafru därhemma skulle jag aldrig hittat de.

Nu tror mamma att jag har muterats och fått hundgener.

Positivt eller inte, det är upp till er att bestämma, men jag äter mig mätt i alla fall.

En optimist säger ”jag har halva inne” och är glad.

En pessimist säger ”jag har fan halva ute” och lipar.

Vad ska jag då säga då min halva motsvara din hela?

Vilken sjuk magkänsla, som sprider sig likt en bakteriekultur, jag fick då jag häromdagen träffade på mitt ex.

Kunde inte tro mina ögon. Kändes högst osannolikt att det skulle ske. Så lågt odds att en tippning på Unibet skulle göra mig miljardär.

Men det oundvikliga hade hänt, vare sig jag ville eller inte.

Hjärtat började slå i hyperfart, ögonen kunde inte förflytta sig en millimeter. Kände mig helt paralyserad.

Inte av kärlek, inte av hat. Utan utav glädje att jag äntligen kan se och höra henne utan att jag bryr mig. Något som för ett tag sedan kändes overkligare än tomten.

Där står jag med hennes kompis, stirrande om det var hon eller inte.

Hon fick syn på mig och stirra tillbaka. Riktig akward moment där, kändes som då en liknande situation skedde för ett tag sedan, då vi började prata med varandra. Men inte nu, aldrig mer.

Gjorde det enda rätta, att gå förbi utan att säga ett ord.

Medan de båda vännerna snacka med varandra stod jag där och log med ett bredare leende än Jokern i Batman tillsammans med "Petter – Det går bra nu" spelades upp i min hjärna samtidigt som hon undra ”är han galen eller inte?”