Kurdiwüüd

Allt började fredag morgon. Vaknade upp med känsla om hopplöshet, orklöshet och allmänt bichande. Drog täcket över huvudet och somnade snabbt om igen. Åt snabbt frukost av bröd, yoghurt och gurka, en kurdisk fattigmansrätt.

Senare på dagen fick jag för mig att tvätta. Tvätta. På en fredag. Lyckat.

Låser min ytterdörr. Går ner till tvättstugan. Lägger i tvätten och placerar nycklarna på tvättmaskinen. Stänger luckan och går ut ur tvättstugan, som låses automatiskt. Går ut ur byggnaden som kräver en tagg för att komma in utan att tänka på att jag glömt nycklarna. På väg till Netto märker jag, ”HELVETE!”. Inte för att jag bara glömde nycklarna utan att jag dessutom bara hade på mig en tunn jacka med t-shirt under. Glömde jag skriva att det var svinkallt? Det var svin-jävla-iskallt. Får panik, ”vad fan ska jag göra?” tänkte jag för mig själv.

Tio minuters irrande runt byggnaden kom en granne ”äntligen” ut. Snart förstår ni varför extra tydliga citattecken, aka. ironitecknen är utplacerade. Hon hjälper mig ner till tvättstugan och vi får reda på att bara den som bokat tvättstugan kan komma in. Ett säkerhetstänkande från bovärden för att man inte ska sno andras kläder. En riktig idiotisk idé om du frågar mig.

Ringer sen jouren och berättar vad som hände. Killen på andra sidan svarar ”aj, men de tar vi och fixar det snabbt ska du se”. Det lät för bra, i min värld existerar inte ordet ”gratis”. ”Hur mycket kostar det?” frågade jag snabbt. Hans sladdriga danska förvärrades med min oro och det verkade som jag kunde urskilja ”150 kr”. ”Billigt” svarade jag, ”sa du BARA 150kr?” och han kontrade med att det kostade 1400 kr. Visst jag var utelåst, det var iskallt, jag hade inte kläder efter väder, jag hade bara ätit frukost, det var bara tio procent batteri på min batterislukande skit-(i)Phone och jag var mer skitnödig än en sexåring med diarré men jag var inte dum i huvudet. 1400 spänn för att han ska låsa upp en dörr för att jag ska hämta mina nycklar, inte för vara snål men det är pengar i sjön. Svarade därför att jag skulle återkomma för att verka trevlig, men innerst inne hånskrattade jag, som jag senare skulle äta upp, ”idiotjävel vem fan ska du leka med du ska hämta en nyckeltekniker säg i stället du ska hämta en zigenare som kan dyrka alla nycklar i stället och jag skulle trott dig”.

Jag började promenera i den iskylan. Det blåste så kraftigt att flera timmar efter det fixade sig kunde jag fortfarande höra vindens tjutande.  Jag gick och gick. Sekunder kändes som timmar, minuter som dagar och timmar som år – utan att överdriva. Inga hörlurar, inget batteri på mobilen.

Har aldrig legat med en hora, men jag var hårstrån från att krascha på ett hotell och hämta in en hora – så flippad var jag då. Utforskade hela Lund, varje hörn, varje tunnel, varje väg och varje geggig stig mitt i den kyliga vinternatten. Var så borta, arg, desperat, hopplös och andra adjektiv man kan fylla ut meningen med att folk trodde jag skulle våldta de. Killar som tjejer. I ärlighetens namn lekte jag med tanken – den ökända våldtäktsmannen som våldtar allt som rör sig och har hål eller våldtäktsmannen som töjer allt utan blöja och i undantagsfall även de i blöja.

Alla sorters tankar kom upp. Från alla tråkiga saker till vad jag hade uträttat här i livet. Kom fram till att jag inte hade gjort ett skit. Är en helt obetydlig människa, med mindre värde och har mindre påverkan på livet här på jorden än ett virus har. Patetiskt litet. Började avsky de jag hatar och hata de jag gillar. Det som driver mig är hat och revansch. Vill alltid bevisa mig bättre än folks förväntningar. Säger någon till mig att jag är inte är bra bryr jag inte mig, men säger de att jag kommer förlora fighten blir jag helt sinnes. Ser rödare än en rusande tjur som bara tänker på att spetsa matadoren i röven.

Fick upp självmordstankar, eller ja inte självmord utan skulle någon kommit fram till mig och sagt ”jag ska döda dig” skulle jag helt allvarligt inte gjort något motstånd alls.

Fyra iskalla timmar senare med stora blåsor på båda fötterna som stack sönder mitt tålamod varje gång jag förflyttade mig (det sjuka var att jag pushade mig själv ”no pain no game”, ”fortsätt kämpa det gör inte ont… det gör inte ont… inte alls”, ”jalla gå din svaga tjockis” osv.) var jag hemma för att försöka igen. Med en nyckel som jag lagt hos en bekant sedan tidigare (personen skulle åka hem till sin ursprungsstad så försökte inte ens, men när jag i ren desperation försökte gick det bra).

Som man säger på kurdiska – kyr la gor bawk hazima, kuk i min turs pappas grav.