Kurdiwüüd

Vad gör man om man älskar någon man inte får älska?

Någon så vacker att den skulle kunna lysa upp vilken planet som helst,

och ge liv till de allra avlägsna platser på denna jord. Med ett hjärta

lika sällsynt som Loch Ness. Ett sådant vackert hår att tom. kurderna

blir avis. Ögon som ädelstenar. Hjärna som en återupplivad Einstein.

Och allt annat lika perfekt som Baribes värld.

Någon som får en att bli glad så fort man känner av dens aura.

Någon som får ens värsta tråkigheter och tankar att försvinna spårlöst

och aldrig komma tillbaka, till skillnad från programmet spårlöst försvunnen.

Någon som är så god att man undrar vart den har gömt sin halo.

En person som verkligen saknar den lilla djävulen på vänstra axeln.

Någon man vill spendera varje sekund med. Och önska att varje sekund

blir till år.

Någon som endast behöver en millisekund för att avslöja alla dina

hemligheter, bara genom att titta dig i ögonen.

Någon som kan komplettera dina meningar, och du kan komplettera

dennes meningar. Som om era hjärnor är synkade genom ett magnetfält,

lika osynligt och starkt som atomerna i detta liv.

Och någon man aldrig vill förlora, inte ens tänka tanken om det heller.

Jag är emot bortgifte, men skulle mina föräldrar gjort det skulle jag

inte sagt emot (fan vad läskig jag är!).

Jag är bara tvungen att blogga om något helt jävla onödigt.
Eller i för sig så tror jag inte något av mina inlägg har varit speciellt viktiga, bara skitsnack med andra ord.

I alla fall så är detta mitt 400:e inlägg!
400! På mindre än ett år, och dessutom måste man ta hänsyn till alla gånger jag har skiljt mig från bloggen!
Alltså med grov överskattning, kanske två inlägg per dag?
Fuck vad mobbat!
Men för ärlighetens skull har jag förbättrat min svenska jävligt mycket (om man jämför med mitt alldeles första inlägg på min första blogg!)

Förutom att jag inte har blivit någon kurdisk version av Kenzi, blondinbella etc. så har det faktiskt varit rätt kul.

/Happy b-day lalala

Vad gör man om när en person visar sin tatuering.
En sådan tatuering som man verkligen älskar,
sådan som fått en att hålla ut all smärta, all tid, all tanke bakom den och framför allt pengarna!
Ett mästerverk, enligt den stolta personen.
Något man kan visa barnbarnen, när man är gammal och ser ut som torkade tomater.
Sedan frågar personen dig "här kolla, den blev riktigt bra! Älskar den! Vad tycker du?"

Därefter tittar man på den och blir chockad.
Inte på ett positivt sätt inte.
Nej, nej, nej. För den tatueringen blev allt förutom bra.
Man försöker svälja salivet som verkligen inte kommer någonstans. Som en arab på American Airlines.
Sedan samlar man all mod för att säga vad man tycker,
och självklart kan man inte säga sanningen. För vem fan vill höra att den blev sämst? Vi snackar inte precis om någon tuggummitatuering eller hennatatuering.
Därefter säger man "shit, den blev ju helt underbar! Kostade den BARA tio tusen? Jag svär dina ögon måste ha prutat ner priset med det dubbla! Damn om den är så fin nu, tänk när den blir helt färdig då!?"
Då svarar personen "tack, jag vet, jag vet. Det värsta är att han glömde tre rosor, och sedan la han fel färg på busken och skuggan blev inte som jag hade tänkt mig. Kan du tänka dig att den bara kosta tio!!"
Man tittar då på personen med värsta blicken och svarar "ärligt den är skitsnygg! Den skulle aldrig kunna bli snyggare än så här. Fan den får mig att bli sugen på att gadda mig!"

Sedan ber man till Gud att något ska hända, vad som helst. Att någon kapar ett flygplan och flyger den rakt mot er, bara för att byta samtalsämne!

Den fallna ängeln ville jävlas med mig den dagen, han lät konversationen fortsätta i 30 minuter!

30 jävla minuter som skar av alla ådror i min kropp.

Fattade inte hur jag klarade av att ljuga och hålla min cover så länge!

/Falska sidan av mig

Som sagt, stor grej på gång.
Har inte varit så här nervös inför något. Aldrig.
Det har gått ett år från att jag fick förfrågan tills dess att jag vågade maila en viss person, X.
Ett helt år!
De dagarna innan jag mailade den personen, var jag fett nervös. Jag gick igenom vad jag skulle skriva minst 100 gånger i huvudet. Tänkte om, om och om igen. Raderade, bytte ut meningar. Formulerade mig på annorlunda sätt. Ja, jag gjorde allt förutom att tänka att det skulle gå bra. Det verkade som om jag var mer rädd för svaret än för Domedagen. Kunde vakna upp mitt i natten för att ändra på mitt tänkta mail.

Skickade mailet det häromdagen och fick svar av X.
Har ni någon gång känt av den nervositeten, att det känns som hjärtat sitter bredvid er och skrattar hånfullt? Inte jag heller, men det kändes ungefär sådär.
Jag satt och tittade på mailet i några minuter, utan att våga trycka på "öppna", bara namnet, att personen svarade orsakade små, små strokes i min kropp.

Svaret kom som en chock. Det gick mycket bättre än vad jag hade förväntat. Mycket, mycket, mycket bättre.
Happy face gånger en oändlighet. Ett tecken på min kärlek till matte?

Kände mig verkligen som en sann fjortis.
Förr kunde jag förundrat fråga mig själv hur fan alla idoltjejer gråter över den där guldbiljetten till Stockholm. Nu vet jag hur det känns. Nej, det är inte idol vi snackar om, för min röst kan man använda som en tunnelsprängare.
Jag var helt hysteriskt över svaret och mailade den bästa personen jag lärt känna under mitt liv (förutom min mamma), så du har en del kvar :D (skojar bara du är grym som du är!).

Sedan skulle jag skicka ett mail till en annan person, ”The Boss”.
Skulle bl.a. skriva vad jag hette, ålder, vart jag bor och erfarenheter. Det är mycket "hush hush" som ni nog märker!
Det gick snabbt. Så fort jag kom till "skicka-knappen" fick jag plötsligt panik.
Det gick ärligt talat inte att trycka på "skicka". Mina muskler hade låst sig och jag stirrade på "skicka" ett långt tag.
Jag började tänka att jag nog hade skrivit fel, så jag gick igenom dessa, kanske, fem raderna flertals gånger. Utan att upptäcka det icke-existerande felet. Det hjälpte inte mig att trycka på "skicka".
Så för att göra detta inlägget jävligt mycket kortare, så tog det mig ca. en timma (utan att överdriva var det nog 30-40 min) innan jag kunde samla all mod för att klicka. Jävligt, jävligt länge. Men då förstår ni hur stor grej det är för mig.

Efter att jag hade skickat satt jag vid datorn hela dagen och uppdaterade för att se om jag hade fått något svar.
Utan resultat.
"Helvete! Ofta de ens svarar mig” tänkte jag.

Rätt som det var, fick jag mitt efterlängtade svar idag.
Fast det gick mindre än 24 timmar kändes det som veckor om inte månader.
Jag hann analysera mitt liv 1337 gånger, som alla geeks säger.
Trodde inte det var sant. Jag Salar Fili, fick ett underbart mail.

Som mamma sa idag (innan jag hade fått mailet), ”var tacksam till Gud. Börja be igen, du har verkligen fått allt du vill ha. Sen när du får det lite sämre, kom inte och fråga Gud varför det händer så. ”
Vilket är sant, jag har bl.a. fått sommarjobb nu och mycket har gått bra. Ska börja be efter mammas goda råd.

I alla fall, tillbaka till mitt boklånga inlägg.
"Hej Välkommen till de skräckslagnas skara. Visst var det läskigt att trycka på
"send-knappen"?"
Jag nickade med huvudet och skratta åt det som påbörjade mailet.

Jävligt mobbat att nicka och skratta åt ett mail, men det var ”waaunderbaurt”.
Det där, mina vänner, det är humor!

Jag sa ju att den här sista månaden kommer bli skit.

Idag såg jag henne. Från ingenstans.

Hela tiden försökte jag undvika hennes blick eller att överhuvudtaget titta på henne, de få gångerna jag träffar henne.

Jag klarar inte av det. För mycket känslor. För mycket saknad. För mycket av allt.

Jag var med folk jag brukar jävlas med, ”skojpersoner”, så att man fördriver tiden.

Vi skämtade, skratta och allt annat sånt.

Från ingenstans hör jag hennes skratt viska i mitt öra. Fast att hon fysiskt inte var bredvid mig så hörde jag hennes skratt. Om jag tänker efter var hon flera meter bort i en stökig miljö. Egentligen borde jag inte kunna höra henne. Men fysikens lagar gjorde ett undantag för att örfila mig.

Just då skulle det nog kännas skönare om någon gick fram och knivhögg mig, för hennes skratt skar genom mig likt en varm kniv gör på smör, *WIISH* som det låter.

Jag kände mig ”naken och exposed” som Marie Montenzamo säger.

Det skrattet var verkligen en glädjedödare för mig.

Jag gick från att kunna skratta någorlunda normalt, till att vara gruppens emo.

Som tur fanns inga rakblad. Annars hade jag startat ett blodbad, framför alla.

Jag har tjatat för mycket om detta, om henne och folk som henne. Vänner osv. plus.

För att fördriva tid och inte behöva plugga så läste jag genom det jag har skrivit, det verkar vara så att jag har överdrivit en smula. Visst det mesta är sant, men med lite kebabsås (låter bättre än med nypa salt).

Det kan verka som jag har bölat mig genom den här tiden, vilket inte stämmer. Kan erkänna att jag gråtit två gånger, men det är pga. mycket större saker. Och vänner /tjejen är det jag minst oroar mig för eller påverkar mig.

Med det sagt, så blir det inga mer "emoinlägg".

Jag kommer snåla med inlägg då jag har en stor grej på gång.

Det är rätt konstigt att jag kan "förutspå” mig själv när jag säger att jag kommer ha en jobbig period (fast det kan vara pga. att jag förväntar mig att de kommer gå dåligt).

Jag brukar sällan, om ens, bli påverkad av grupptryck. Ännu mindre brukar jag försöka ”tuffa” upp mig och vara värsta ”manliga”.

Igår var ett jävla undantag. Kanske blev jag hypnotiserad? Jag är inte säker men jag vet att jag körde som en idiot hög på testosteron. Jag samlade mannlighet från Robin Hood filmen och alla andra män jag tidigare sett i mitt liv för att släppa lös en otrolig mängd hormoner, inte i form av sperma…

Fast att jag nästan saknar mönster på däcken, så körde jag som en galning. Stor förändring, då jag oftast ligger under hastighetsbegränsningen.

Jag körde som om jag hade en Formula 1 bil. Körde förbi bilar som om man själv var ett tåg och de andra bilarna var sniglar. Nej, jag kom inte på något sätt att köra i ljusets hastighet, utan bara för att förstå hur det ungefär var.

Jag vet inte vad jag gjorde, kom in i en rondell i ca 110-130 och jag kände hur däcken tappa fäste. Helvete vad mitt hjärta klappade. Lika snabbt som en dansande japansk festguru på extacy, en jävligt massa E. Typ (ni som levde på de ”gyllene åren”) som när man tittade på en VHS-film och man spolade fram i max fart. Ja, ni fattar nog nu hur snabbt mitt hjärta slog.

Skulle inte förvåna mig om jag fick en hjärtattack pga. överansträngning.

Hursomhelst så tappa däcken fäste och jag började drifta (för att det ska låta coolt), bilen började skaka och under ett ögonblick trodde jag att den skulle volta.

Jag har aldrig varit så rädd på ett riktigt tag.

Slå mig, förnedra mig, skräm mig med insekter eller lejon, hota mig, gör vad ni vill förutom att röra min familj så ser ni mig sällan så rädd.

Jag blev så rädd och skrämd att jag kallsvettades tio minuter efter händelsen.

Om jag nu skulle vara ateist så skulle den händelsen få mig att bli mulla Salar.

Om jag kör bil på närmaste tiden så ska jag ta mig friheten att hänga mig själv, eller kanske lite mer realistiskt punktera däcken. Nja, det var nog inte så realistiskt, men jag skulle i alla fall be mamma att aldrig ge mig nycklarna oavsett anledningen.

/Michael Schumacher eller ännu en dum kille?

Russel Crowe är lätt en av mina favoritskådespelare.

Skulle utan tvekan kalla honom legend, en av tidernas bästa!

Hans roll i Gladiator får varje killes hjärta att göra volter den aldrig tidigare vågat tänka tanken på.

När jag för första gången såg trailern på Robin Hood fick jag en mental orgasm.

Robin Hood blev därför ett måste!

Jag har varit i bion en gång i veckan i minst 4 veckor nu, hålet i plånboken växer lavinartat.

Med eftertanke, är det nog päronens pengar som försvinner då jag inte slösat ett öre än. Skyller allt på att jag ska köpa grejer till studenten - hittills har det fungerat!

Men Robin Hood, fast filmen borde heta Robin Longstride då man endast hörde Robin Hood en gång och det var i form av Robin of the Hood (påminde mig om J-Lo - I'm jenny from the Bronx), var bara okey.

Ingen ny Gladiator inte. Kanske berodde det på att jag var omringad av folk som hade svalt radios?

Därför får filmen "bara" en 7:a

Jag har en rätt sjuk vana.

Jag ser mitt hus som ett slagfält.

En elitsoldat lössläppt i djungeln bland alla farliga djur och sneakiga fiender som är beväpnade upp till tänderna. Bokstavligt talat beväpnade upp till tänderna där de tom. har vampyrtänder så att de kan döda mig.

Om jag t.ex. ska ner och dricka vatten så tänder jag inga lampor.

Det handlar inte om att jag ska vara snål eller tänka på miljön, utan för att jag inte vill avslöja mig själv. För det är så vi riktiga elitsoldater arbetar. Till min hjälp har jag de senaste nightvisions som får mig att se bättre än en katt.

Jag smyger fram på tårna så att inte ens de döda märker min närvaro.

Jag smyger från ena hörnet till det andra. Tar skydd. Tittar om någon har förföljt mig, juste jag är inte jude, jag klarade mig.

Lägger mig på mage för att sticka ut huvudet, inte vill jag avslöja mig själv. Kusten är klar, lets roll!

Kommer fram till trapporna. Husets egna ”djävulens stämgaffel” – omöjligt att klara ljudlöst, om man inte bemästrat konsten att sväva. Men jag är ju Fili, Salar Fili, för mig finns inte ordet ”omöjligt” i min hjärna och det är inte pga. okunskap!

Jag tippar fram som tomtarna och kommer fram till köket.

Jag ser målet framför mig.

Kranen. Mission complete!

”Salar kan du hämta vatten.” säger en nyvaken mamma

Oh snap! Uppdraget är i fara, uppdraget är i fara! Take cooveeeeer!

”Salar, vattnet kommer inte av sig själv…”

Jag drar ner mina vita kalsonger och sätter de på min Rambokniv som jag alltid har i strumpan. Hissar den i luften och kapitulerar, ”jag är obeväpnad, döda mig inte”. Samtidigt som jag ger mamma ett glas vatten.

”Tack så mycket” säger mamma och jag går iväg med huvudet hängandes.

*Pffff* hör jag och känner att min nacke blir blöt.

”Idiot vill du döda mig? Vattnet är varmt!” säger en irriterad röst.

”SHIT, fan att jag var så snål och köpte de nightvisions som inte fungerar under natten!”

/Rookie

Jag måste bara poängtera att folk är riktigt töntiga.

Allvar det har gått överstyr, för länge sen.

Fan vad folk ska tjata om illuminati.

Illuminati hit och illuminati dit.

De förstör världen, de kontrollerar världen osv osv.

Guess what, i och med att alla vet vilka illuminati är så är deras ”hemliga” täckmantel borta.

Nu tänker ni illuminati-modefans att de ligger bakom detta och att de är deras plan.

Men inser ni inte att det bara är en modehype?

ALLA, alla är typ rädda från dem. Och man anklagar alla kändisar att tillhöra de.

Angelina Jolie adopterade barn, alla andra adopterade barn.

Jaquein Phoenix gick från toppkändis till snortare och gratis utdelare av oralsex, Pamela Anderson följde efter.

Michael Jackson våldtog små barn, prästerna blev avundsjuka och beställde in dussintals med 9-åringar.

Fattar ni poängen?

Är det bara jag som tänker att det omedvetna är farligare än det medvetna?

Att jag faktiskt är mer rädd av någon som ser ”snäll” ut än någon som ser ”kriminell” ut, då min kropp automatiskt slår på försvarsläget då jag ser denna ”kriminella”…

Och därmed är jag mer rädd av någon organisation som ingen vet om och inte något alla går runt och tatuerar in eller gör en s.k. nymodernisering av ”West-Side” tecknet, syftar då på Jay-Z:s triangel han alltid gör.

/Lägg av ...

Jag hörde fan röster inatt. Röster…

Ni som har sett Lost fattar vad jag snackar om. Om inte, så var det som någon viskade i mitt öra, det kändes som det viskades i mitt öra men ändå på avstånd. En paradox (låter coolt med paradox).

Blev helt förvirrad.

Chockad.

Rädd som fan!

Symptom på att jag inom snar framtid ligger inne på mentalsjukhus?

Verkar tyvärr så.

Jag skulle vara glad om det var typ Pamela Andersons röst jag hörde.

Eller med eftertanke får det mig att äcklas.

Men Alicia Keys skulle inte vara fel.

Då skulle jag i alla fall kunna skylla på att hon är perfekt, allt är perfekt hos henne.

Bara hennes röst får mitt hår att resa sig. Tro mig det måste vara en jävla mäktig röst för att mitt hår ska resa sig, allt också.

Problemet var att det var någon ”skräckfilmröst”, typ någon zombie.

Zombie- fetish eller galenskap?

/"I hear voices in my head"

Jag gillar att förstöra mitt liv.
Jag gillar att se mig själv lida.
Jag gillar att förlora alla jag känner.
Jag gillar att isolera mig själv.

Jag gillar att mobba mig själv.

Jag vill bara börja om, allt från noll!

Det ironiska är att jag inte har någon vän kvar, inte en enda.

De jag kom överens med har jag lyckats förstöra som allt annat i mitt liv.

Det roliga med det är att ingen verkar tro mig när jag säger att jag inte har någon vän, och att jag inte vill ha någon vän. Jag vill vara ensam till dess att jag flyttar, det bestämde jag för länge sen. Jag måste börja om för detta suger grovt.

Har någon haft en känsla som säger att man kommer hamna i helvetet (ni som tror på Gud)? Jag antar inte att ni gjort det annars suger ni lika mycket som jag gör. Det värsta är att jag tror på det så hårt att jag gett upp så himla mycket.

Den enda jag har kvar är faktiskt min mamma, men jag förstår verkligen inte hur hon inte gett upp hoppet hon med. Fy fan vilken god människa hon är. Jag önskar verkligen att alla skulle vara som henne. Hon är så omtänksam, förståelig, snäll, rolig, beskyddande, hjälpsam, stark som minst 10 andra, smart, har alltid rätt och alla andra positiva adjektiv. Sen får vi inte glömma hennes underbara mat som förtrollar vilket djur som helst.

Helvete vad den senaste veckan har sugit extra hårt, för att inte snacka om hur dåligt det varit på sistone, då jag inte orkat blogga. Det har varit så skit att jag inte har lust att skriva av från min anteckningsbok till datorn. På en skala 0-10 så blir det minus 2.

Alla längtar till studenten, jag längtar tills jag glömmer allt. Haha skulle inte förvåna mig om jag blir forskare som jobbar på att utveckla någon pill som gör så att man glömmer allt. Helvete vad jag skulle proppa i mig såna.

Varför skriver jag detta här? Om ni (du) tror det är för uppmärksamhet så har jag inga läsare kvar. Utan det är bara att det får mig att avreagera. Iom. att jag inte får träna längre så är bloggen det enda jag kan sitta och avreagera mig på.