Kurdiwüüd

Jag har bestämt mig för att sluta blogga.
Ha det bra mina 2 läsare.

En vanlig generalisering i Sverige är att killar är känslokalla och att vi saknar simultanförmåga, medan tjejer har lätt för att prata om känslor och kan göra tio olika saker samtidigt.
Som sagt är detta bara generaliseringar och tyvärr kan jag bara skriva utifrån egna erfarenheter och hur jag själv är.

Själva problemet tror jag ligger i hur vi uppfostras. Det är uppfostran som är ryggmärgen, även det biologiska spelar en roll, men den är inte lika viktig.
Alla har ju sett feminina killar, som i flesta fall kallas bögar. Eller maskulina flickor som anses vara knäppa eller lesbiska.
Visst, killar har en liten Peterniklas därnere, undantag invandrare som har en Mogambo och att tjejer har bröst etc. Men i de flesta fall så återspeglas föräldrarnas och omgivningens agerande och bemötande den viktigaste delen.

Har man en omtänksam och godhjärtad förälder så skulle det i min uppfattning vara mycket lättare att prata om känslor eftersom du redan som liten kände tryggheten. Att man kan lita på människor utan att känna sig konstig.
Har man däremot en förälder som sällan kommer på ens utvecklingssamtal eller fotbollsmatcher eller skridskoträningen så känner man sig inte lika uppskattad. Man börjar tro att de inte bryr sig om en och därför inte utvecklar tillit hos människor.
Fast att om man riktigt tänker efter så älskar alla föräldrar sina barn. Precis alla.
Vissa har det lättare att uttrycka sin kärlek, och vissa uttrycker den genom att köpa mer materiella ting än genom kärlek i abstrakt form.

De flesta pojkar brukar få höra "sluta gråta, upp mig dig, du är en man. Män gråter aldrig." när vi slår oss. Medan tjejer får höra "oj min älskade prinsessa, ramlade du, vad elak den stenen är. Ska jag gå och slå den åt dig? Min älskling gråt inte pappa är här vid dig, kom så ska jag plåstra om dig med den fina rosa plåstret."

Ja, ni har säkert hört sånt en miljon gånger. Män ska bli uppfostrade att bli poliser, soldater, hjältar. Medan tjejer ska bli prinsessor. Där ser man att killar ska gå ut och ta tag i sitt liv och vara självständiga och göra allt som krävs för att lyckas medan tjejer ska vänta på drömkillen som ska rädda henne från allt de onda i livet.


Jag växte snabbt ifrån min "hjältebarndom" och insåg ganska snabbt att jag inte var lika kall som "män" är, att jag hade känslor och kunde gråta ganska lätt. Jag kommer ihåg första gången jag satt och tittade på Armageddon med min tjejkusin, jag var runt 9-10 år. Jag grät som fan när Bruce Willis skulle offra sig själv för att rädda mänskligheten. Det värsta var att jag har sett den runt 4 gånger, och alla gånger har jag lipat när jag sett den. Och det finns massa filmer jag har gråtit till och fortfarande gör om jag tittar på de. Så känslig är jag...
Nu ska jag inte skriva om hur dålig barndom jag hade eller hur mobbad jag var. För det var jag inte, alla har sina problem. Men mina problem ledde till att jag i många fall kan inse felet och försöka rätta till det.

Tills dess att jag började gymnasiet så förstod jag att man kunde gråta och va ledsen, så länge ingen visste om det. Att man måste visa sin manliga sida till alla som ser en.
Men någon gång i 1: an så vände det bara.
Jag började tänka på hur jag vill uppfostra mina barn, för jag älskar barn över nästan allt.
Jag började tänka på hur jag ville att min framtid skulle vara, vad som är okey och inte okey att göra eller säga. Min drömpartner. Jag har t.o.m. en ganska klar bild hur min bröllopstårta ska se ut. Alltså har jag nästan tänkt på allt som går att tänka på från namn på mina barn till hur man bäst bekämpar fattigdom (enligt mitt sätt är det inte genom bistånd utan att bygga upp företag. Visst 100 tusentals människor skulle dö om de inte får bistånd, men i slutändan tror jag att det skulle vara bättre. För då kan de bli självständiga och klara sig utan bistånd)

Ett av mina största mål i livet är att hitta en person jag verkligen kan lita på och som kan förstå sig på mig. En som jag kan skratta med, gråta med, ha roliga perioder såväl som ledsamma perioder. Dela hemligheter från de allra minsta små till de största som formar en som person. Kort och sagt allt. Och ända tills runt innan sommarlovet/början utav det, så insåg jag inte mitt misstag. Livet handlar inte om att man ska hitta någon som förstår sig på en, för om man bara letar efter en så missar man alla andra som potentiellt kan vara bättre. Jag kunde inte skilja mellan vänskap och flickvän. Det jag såg som vänskap är det man egentligen borde kalla giftermål (lite överdrivet). Jag kunde inte heller urskilja en vanlig vän från bästa vän. De få som var mina vänner, nästan ingen, va såna som man ser som bästa vänner. Men ändå kallade jag de bara för vän. Det kanske låter lite udda, men sån är jag.
Jag ska ge er ett ex. För ett tag sen fick jag höra något i stil med "tack jag är glad att jag har en vän som dig."
"Är vi vänner?" tänkte jag. Så jag skickade tillbaka något smörigt utan att det kom från hjärtat. För vi umgicks aldrig på fritiden, men jag tänkte aldrig på hur hon var som person och hur det är att vara så som hon är. Vad som är tillåtet och inte tillåtet. (Om du läser de här så är jag jättetacksam, men det vet du, så mycket jag har smörat för att någon gång kunna visa min tacksamhet. Haha men jag menar allt så att du vet.=) )

På något sätt har jag haft ett problem, jag älskar att prata känslor. Men jag litar inte på någon. Just nu är det bara hon kvar och är enda undantaget till det här:
Jag har nog aldrig haft problem att prata om känslor och hur ofta jag gråter, hur jag känner mig, vad jag är besviken på och glad över. Vad jag vill förbättra eller om jag känner mig deprimerad, genom att sms:a eller skriva på t.ex. msn. Jag tycker sällan det är att jag känner mig något omtyckt eller att jag är betydelsefull för att skriva bakom en skärm. De jag verkligen bryr mig om är de jag vill prata känslor och allt sånt där med "på riktigt", det är då jag verkligen bryr mig och kanske ända gången då jag inte ljuger. För jag tycker det är så mycket lättare att ljuga bakom en skärm än att göra det på riktigt. Så jag kan måla upp en bild på en fantasiSalar, som egentligen finns i personen jag ljuger förs huvud, utan att känna mig bunden eller något. Det är så jag distanserar mig till folk.

Så som kille tycker jag inte det är skämmigt att gråta, vara ledsen eller prata känslor med folk. Bara jag gör det "på riktigt" och känner mig betydelsefull. För jag har verkligen inte emot att ha vänner jag kan gråta och skratta med, det är enligt mig livets gåva, att tillsammans överkomma alla hinder.

De få som känner mig och läser bloggen, fortfarande bara hon jag tidigare nämde, kanske undrar varför jag inte gör det jag skriver om nu. #1 Jag har gett upp här i Trollhättan, det finns inget mer jag vill än att flytta och chansen att börja om. Det finns så mycket jag har planerat för och vill bara sluta känna mig så pressad. För hur konstigt skulle det inte vara om jag från ingenstans börjar prata om allt, med folk som tror jag bara har det roligt. Sen har jag gjort så många misstag att jag tycker att det är för sent, i alla fall för att själv rätta till de utan hjälp. (jag är ganska feg) #2 Jag vet inte när jag flyttar i och med att mamma redan börjat bjuda på ett hus i Sthlm, så jag skulle nog bli jätteledsen om jag blir tvungen att flytta ifrån någon det börjar gå jättebra med. Ännu en gång distanserar jag mig från folk här i Trollhättan. #3 Jag måste lära känna människor som inte skäms över mig, och är rädda att offra lite av sig själva. För det känns som jag är den "tjejiga", att det är jag som är den känsliga, den som gråter och den enda som bryr sig (i vissa fall).

Så tills jag hittar en jag kan prata känslor med igen, och då menar jag nästan allt, blir bloggen den enda vän jag har.
Till dig Kurdibella, Gud vet om jag har svarat på det du egentligen är ute efter. Men att alla män inte kan snacka om känslor är vad jag tror är att de inte känner sig trygga att göra det. Vi kan mycket sällan, mycket sällan prata med andra killar om det, så det blir oftast er tjejer. Sen tycker jag att det är er tjejers skyldighet, kanske, att få oss killar att prata ut. Jag tror inte det finns någon känslokall kille, bara att vi måste känna oss trygga och betydelsefulla och det vi pratar om är något viktigt. Så att det inte är en kille som sitter och gråter över en sak och tjejen säger lite förenklat "jaha... jag förstår dig fan. Jag finns för dig" Om du fattar. För så fort ni fått oss att ta det första steget, som är det svåraste, blir det mycket lättare att prata känslor. Men det handlar om timing och hur bra du är.

/Gud vet vad jag egentligen skriver

Idag när straff är svaret för dem som söker frihet och rättvisa, hur kan någon då frukta ödet?

Den 11 november hängdes den kurdiska politiska aktivisten Ehsan Fatahian, i Sanandajs Centralfängelse. Han blev endast 28 år gammal. Utanför domstolen samlades genast demonstranter tillsammans med familjen som inte fick träffa Ehsan före avrättningen. I fängelset där han satt innan avrättningen inledde de politiska fångarna en hungerstrejk. På bara några dagar har 10 000 personer skrivit på protestlistor mot hans avrättning.

Ehsan arresterades redan den 20 juli  i den Kurdiska staden Kamyiaran av Irans säkerhetspolis. Han anklagades för att ha hjälp Komalah i propaganda mot regimen och dömdes av tingsrätten till tio års fängelse.

I tre månader hölls han isolerad och torterades. Regimen försökte under tortyr få honom att erkänna och ange andra aktivister, men han vägrade.

Med hjälp av sin advokat Mohamed Mostafai överklagade han domen, men mot iranska lagar skärpte hovrätten straffet till döden genom hängning.

I ett brev från sin dödscell som smugglats ut skriver Ehsan ”Jag har aldrig fruktat döden inte ens nu när jag står inför den…jag vill inte tala om döden utan anledningen till den… Idag när straff är svaret för dem som söker frihet och rättvisa, hur kan någon då frukta ödet.” Han avslutar brevet ”Min död och de tusentals andra som mig, kommer inte att bota smärtan; de kommer bara elda på flammorna i den brinnande elden. Det är ingen tvekan om att min död är början på ett nytt liv”.

Den 11 november ställs Ehsan Fatahian på stol omgiven av regimens bödlar. När en av vakterna kliver fram sparkar Ehsan bort honom och säger:

Brev till Amnesty och Human rights watch!

Nu börjar nästan allt i mitt liv ha en mening. Jag har lärt mig så mycket om mig själv, att det inte är sant.
Så mycket saker jag aldrig trodde om mig själv, saker jag aldrig trodde jag skulle kunna göra.
Det mesta har varit positivt, och kanske bästa jag har uppnått är:
"precis allt har en positiv synvinkel på samma sätt som den har en negativ. Det enda som spelar roll är hur man själv ser på saken. Vill man se det negativa så gör man det. Våra hjärnor är någon slags begränsning, kanske ett försvarssystem som fungerar genom att göra det den tror är bäst för oss. Vilket inte alltid behöver inte betyda det bästa valet..."

Därför kan jag säga att den senaste tiden har varit min absolut bästa,
det vill säga förutom de här dagarna då bara gud vet hur arg och alla negativa saker jag är.
Som sagt, allt negativa har en positiv synvinkel.

Till ett annat ämne.
Jag har kommit på varför jag gillar att lyssna på deppig musik. Nu har det blivit mindre lyssnande, men jag brukade lyssna på deppig musik 25/7, den extra timmen är för jag är kurd.

På något sjukt sätt har jag alltid fascinerats av att människor är ledsna.
Jag blir glad när jag ser någon som är ledsen.

Jag kanske är lite sjuk, men det är inte "han skada sig, jag skrattar"gladheten. Utan det är mer att jag känner att de vågar vara ledsna, att de vågar visa vad de känner. Att de vågar sticka ut ur mängden, som hela tiden måste vara glada, annars är de inte värda ett skit. Livet är inte bara roligt, det tråkiga och negativa måste finnas för annars lär vi oss inte att uppskatta det goda.

Majoritetsgladhet, är vad jag kallar när alla måste vara glada.

Den som säger ”jag faller inte för grupptryck” jag har ett råd, skjut er själva.

Jag är nog bland de fegaste människorna som finns, jag är totalt rädd för att bli besviken eller få någon dålig erfarenhet. Det är sällan jag tar första steget (stegen).
Men ibland så blir ja så nyfiken över varför folk är ledsna, bara vill höra anledningen.
Det kanske verkar att jag gillar att höra problem för att jag själv har det, men det stämmer nog inte.

Jag vet i alla fall att jag hatar folk som klagar över t.ex. ”Ingen gillar mig. Alla är så taskiga mot mig (det finns två skillnader: de som blir retade p.g.a. andra idioter, eller idioter som inte fattar att de får tillbaka det de utsätter andra för). Att andra har så mycket åsikter om allt – alltså åsiktslösa.

Jag vill vara den gladaste människan på planeten, och ingen ska få stoppa mig. Inte pengar, haters, åsiktslösa människor, egoister och alla andra Axes Of Evil människor.
Shit, jag har t.o.m. lagt upp ett mål!

I alla fall, jag har nog redan tappat bort mig tio gånger.
En låt som brukar får mig att lipa, om jag börjar lyssna på den får ingen, absolut ingen komma och störa mig.
Det är en sån låt man bara sjunker in i. Den enda gången jag har det trevligt medan jag lyssnar på den låten, är när mamma lyssnar med mig. För jag har minnen från den här låten.
Jag brukade alltid se mamma gråta över den här låten (det har med att hon fick lämna mig ca 2 år och inte såg mig under den tiden, så hon satt och lipade och massa annat tråkigt. Hon fick fan anorexi…) och den låten påminde henne om mig.
När jag sedan växte upp så kunde jag fortfarande se henne gråta över denna låt (upp till ca. 8-9 år), och då sa jag nästan alltid "mamma varför gråter du för? Vem har sårat dig, jag ska slå skiten ur honom. Sluta lipa, var stark mam",
och hon tittade på mig och log så fint som bara min mamma kan.

Jag kan se hennes leende framför mig, haha sjukt smörigt men sant.

Så nu har jag fattat varför den låten betyder så mycket för henne, och jag älskar den. För att vara exakt, så har jag fattat det i nästan ett år.
Det roliga är att jag inte förstår vad han säger, jag förstår sammanhanget, men inte allt. Fast jag alltid brukar be mamma att översätta den. Den här gången ska jag skriva ner allt.